Hon trodde sig så säker om målet, att hon ville förbereda er och alla andra på att jag skulle byta om bana. Men Gud har skyddat mig.»

Han trädde på en gång tätt intill Thea Sundler. Han läste kanske i hennes ansikte, att hon njöt av hans ord, att hon kände sig lycklig och hänförd. Men det tycktes ha retat honom, att hon gladde sig åt denna vältalighet, som framkallats av hans lidande. Ett drag av harm flög över hans ansikte.

»Men tro inte, att jag tackar er för det, som ni sade mig!» for han ut.

Thea Sundler förfärades. Han hade knutit nävarna och skakade dem framför henne.

»Jag tackar er inte för att ni lossade bindeln från mina ögon. Ni skall inte vara glad över vad ni har gjort. Jag hatar er för att ni inte lät mig störta ner i avgrunden. Jag vill aldrig se er mer.»

Han vände sig från henne och skyndade på den smala stigen mellan fru Sundlers vackra rosor ner på landsvägen. Men Thea Sundler gick in i förmaket, och där kastade hon sig i sin förkrosselse ner på golvet och grät så, som hon aldrig förr hade gråtit.

I prostgårdsträdgården.

Den korta vägsträckan, som skilde kyrkbyn från prostgården, tog inte mer än fem minuter för den, som gick raskt och hurtigt som Karl-Artur. Men under dessa fem minuter tänkte han många stränga och stolta tankar, som han ämnade upprepa för sin fästmö, så snart han träffade henne.

»Se där!» mumlade han. »Det rätta ögonblicket är inne. Ingenting kan hejda mig. I dag måste vi komma till en uppgörelse. Hon måste förstå, att hur högt jag än älskar henne, kan ingenting förmå mig att sträva efter dessa världsliga fördelar, som hon eftertraktar. Jag måste tjäna Gud, jag har intet val. Förr sliter jag henne ur mitt hjärta.»

Han kände en stolt tillförsikt. Han kände hur ord, som skulle förkrossa och röra och övertyga, i dag som aldrig förr stodo till hans förfogande. Den häftiga sinnesrörelsen hade satt hans inre i skakning, och en dörr hade kastats upp till ett rum i hans själ, som han hittills aldrig hade skådat. I detta rum voro väggarna behängda med rika klasar och skönt blommande rankor. Men dessa klasar och rankor voro ord, härliga, ljuva, formfulländade. Han behövde endast stiga fram och bemäktiga sig dem. Allt detta stod till hans förfogande. En rikedom, en oerhörd rikedom.

Han skrattade åt sig själv. Han hade hittills med stort bekymmer suttit och plockat ihop sina predikningar, han hade pinat fram tankarna ur sin själ. Och under tiden hade all denna rikedom bott inom honom!

Vad Charlotte beträffar, måste allt bli annorlunda. I sanning, hittills hade det varit hon, som hade försökt regera över honom. Nu var allt förändrat. Han skulle tala, hon skulle lyssna. Han skulle leda, och hon skulle följa.