Den allvarsamma leken
Den allvarsamma leken
Bokutgåva
Albert Bonniers förlag, Stockholm 1912.
Epub-version
Skapad 2014-04-30.
Läs mer
Här kan du läsa verket på Litteraturbanken.
Mer om och av Hjalmar Söderberg kan du läsa
här.
Litteraturbanken.se – The Swedish Literature Bank
I
– – – »Jag tål inte den tanken, att någon går och väntar på mig»...
Lydia brukade bada ensam.
Hon tyckte bäst om det så, och denna sommaren hade hon för resten ingen att bada med. Och hon behöfde inte vara rädd: hennes far satt däruppe på bergknallen ett stycke ifrån och målade på sitt »motiv från hafsbandet» och höll öga med att ingen obehörig kom för nära.
Hon steg ut i vattnet, tills det nådde henne till litet öfver midjan. Där blef hon stående med upplyfta armar och händerna knäppta bakom nacken, tills ringarna i vattnet slätats ut, och speglade sina aderton år i vågen.
Så böjde hon sig framöfver och simmade ut på det smaragdklara djupet. Hon njöt af att känna vattnet bära sig – hon kände sig så lätt. Hon simmade lugnt och tyst. Hon såg inga abborrar i dag; annars brukade hon leka litet med dem ibland. En gång hade hon varit så nära att fånga en med handen, att hon stack sig på hans ryggfena.
Väl i land igen for hon hastigt öfver kroppen med handduken och lät sedan torka sig torr af solen och den lätta sommarbrisen. Så sträckte hon ut sig på en flat strandhäll, som vågorna slipat blank. Först lade hon sig på magen och lät solen bränna på ryggen. Hon var redan alldeles brun öfver hela kroppen – lika brun som i ansiktet.
Och hon lät tankarna löpa. Hon tänkte på, att det snart var middag. De skulle ha bräckt skinka och spenat. Och det var nog godt – men det kunde nu inte hjälpas, middagen var i alla fall den tråkigaste stunden på dagen. Fadern sade just inte många ord, och bror Otto satt tyst och tvär. Han hade ju också sina bekymmer, Otto. Det var så trångt på ingenjörbanan här hemma, och i höst skulle han fara till Amerika. Den enda, som brukade prata vid bordet, var Filip. Men han sade aldrig något, som hon iddes höra på – det var mest bara om prejudikat och juristknep och befordringar och sådan strunt, som ingen människa kunde bry sig om. Det var som om han pratade bara för att någon skulle säga något. Och under tiden letade han med sina närsynta ögon efter de bästa bitarna på fatet.
Och ändå höll hon ju så mycket af både fadern och bröderna. Så underligt – att det kunde vara så tråkigt att sitta vid ett dukadt bord med sina närmaste, som hon höll så mycket af – – –
Hon vände sig på rygg och låg med händerna under nacken och stirrade upp i det blå.
Och hon tänkte: Blå himmel, hvita skyar. Blått och hvitt – blått och hvitt – – – Jag har en blå klänning med hvita spetsar. Det är min finaste klänning, men det är ändå inte därför jag tycker så mycket om den. Det är för en annan orsaks skull. För det var den klänningen jag hade på den gången.
Den gången.
Och hon tänkte vidare: Älskar han mig? Jo, jo. Visst gör han det.
Men älskar han mig riktigt – riktigt –?
Hon mindes en gång för inte så länge sen – en kväll de sutto i syrenbersån ensamma. Han hade plötsligt försökt en djärf smekning, som gjorde henne rädd. Men han hade visst själf strax förstått att han var på orätt väg, ty han hade tagit hennes hand, den hand, som hon värjde sig med, och kysst den som om han velat säga: förlåt.
Jo, tänkte hon, han älskar mig säkert riktigt.
Och hon tänkte vidare: Jag älskar honom. Jag älskar honom.
Hon tänkte så starkt, att hennes läppar rörde sig med hennes tankar och tanken blef en hviskning: jag älskar honom.
Blått och hvitt – blått och hvitt – – – Och vattenplask – plask – plask –
Plötsligt kom hon i tankar om, att hon först denna sommar hade upptäckt hur skönt det var att bada ensam. Hon undrade hur det kunde komma sig.
1 comment