– O, nej, min fästman har ingenting, och far skulle aldrig förlåta mig. De voro icke förlovade, hon sade ”fästman” blott emedan hon icke kunde finna något annat ord, älskare är ett romanord som låter oanständigt i tal. – Rädda mig, har ni då ingen barmhärtighet! Jag vet inte vad jag gör, jag går i Norrström!

Jag blev litet otålig. Hon ingav mig icke heller något särskilt medlidande, sådant där arrangerar sig ju alltid, när det bara finns pengar. Det är bara stoltheten som får lida en smula. Hon snyftade och snöt sig och talade förvirrat, till sist kastade hon sig på golvet och sparkade och skrek.

Nå, det slutade naturligtvis som jag hade tänkt; fadern, en rå lymmel, gav henne ett par örfilar, gifte henne sedan i rykande fart med medbrottslingen och skickade ut dem på bröllopsresa.

Sådana fall som hennes ha aldrig gjort mig huvudbry. Men det gjorde mig ont om den lilla bleka kvinnan i dag. Så mycket lidande och elände för ett så litet nöje.

Aktningen för människoliv – vad är det i min mun annat än ett gement hyckleri, och vad kan det vara annat för den, som då och då har tillbragt en ledig stund med att tänka. Det myllrar ju av människoliv. Och vid främmande, okända, osedda människoliv har aldrig någon på allvar fäst det ringaste avseende, kanske med undantag av några alltför påtagligt narraktiga filantroper. Man visar det i handling. Alla regeringar och parlament i världen visa det.

Och plikten, vilken förträfflig skärm att krypa bakom för att slippa göra det, som bör göras.

Men man kan ju inte heller sätta allt på spel, ställning, anseende, framtid, för att hjälpa främmande och likgiltiga människor. Att räkna på deras tystlåtenhet vore väl barnsligt. En väninna kommer i samma knipa, så viskas det ett ord om var hjälp står att få, och snart är man känd. Nej, bäst att hålla sig till plikten, om den också är en målad kuliss, som Potemkins byar. Jag är bara rädd att jag läser upp mitt pliktformulär så ofta, att jag till sist tror på det själv. Potemkin bedrog bara sin kejsarinna, hur mycket föraktligare är det icke att bedraga sig själv.

*

Ställning, anseende, framtid. Som om jag icke var dag och var stund vore beredd att packa dessa kollin ombord på det första skepp, som kommer lastat med en handling.

En verklig handling.

15 juni.

Åter sitter jag vid fönstret, den blå natten vakar därute, och det viskar och prasslar under träden.

Jag såg ett äkta par i kväll på min aftonpromenad. Henne kände jag strax igen. Det är inte så många år sedan jag dansade med henne på baler, och jag har inte glömt, att hon var gång jag såg henne gav mig en sömnlös natt i present. Men det visste hon ingenting om. Hon var icke kvinna då ännu. Hon var jungfru. Hon var den levande drömmen: mannens dröm om kvinnan.

Nu gick hon stadigt gatan fram vid den äkta mannens arm. Dyrare klädd än förr, men tarvligare, mera borgerligt; något slocknat och tärt i blicken, på samma gång en belåten hustrumin som om hon bar sin mage framför sig på en nysilverbricka.

Nej, jag förstår det icke. Varför skall det vara så, varför skall det alltid bli så? Varför skall kärleken vara trollguldet, som andra dagen blir vissna löv, eller smuts, eller ölsupa? Ur människornas längtan efter kärlek har ju hela den sidan av kulturen spirat upp, som icke direkt syftar till hungerns stillande eller försvar mot fiender. Vårt skönhetssinne har ingen annan källa. All konst, all dikt, all musik har druckit ur den. Den tarvligaste moderna historiemålning likaväl som Rafaels madonnor och Steinlens små parisiska arbeterskor, ”Dödens ängel” likaväl som Höga visan och Buch der Lieder, koralen och Wienervalsen, ja varje gipsornament på det tarvliga hus där jag bor, varje figur i tapeten, formen på porslinsvasen där och mönstret i min halsduk, allt som vill pryda och försköna, det må nu lyckas eller misslyckas, stammar därifrån, fast på mycket långa omvägar ibland. Och det är intet nattligt hugskott av mig, utan bevisat hundra gånger.

Men den källan heter icke kärleken, utan den heter: drömmen om kärlek.

Och å andra sidan är allt, som står i samband med drömmens fullbordan, med driftens tillfredsställelse, och som följer av den, inför vår djupaste instinkt något oskönt och oanständigt.