Jag ser rött för ögonen, när jag hör det ordet nämnas i den betydelsen. Gud i himlen, hur har det gått till i människornas hjärnor, när de gjorde rättigheter och plikter av detta!

Det stod genast klart för mig, att här måste jag hjälpa, om jag kunde. Men jag fann icke strax något att säga, jag ville höra henne tala mera. Det är också möjligt, att min medkänsla för henne var blandad med en dosis rätt vanlig och enkel nyfikenhet.

– Förlåt, fru Gregorius, frågade jag, hur länge har ni varit gift?

– I sex år.

– Och har det som ni kallar er mans rättigheter alltid känts lika svårt för er som nu?

Hon rodnade litet.

– Det har alltid varit svårt, sade hon. Men nu på sista tiden har det blivit mig outhärdligt. Jag förmår inte mera, jag vet inte vad det skall bli av mig, om detta skall fortsätta.

– Men, inföll jag, pastorn är ju inte längre ung. Det förvånar mig att han vid sin ålder kan göra er så mycket… förtret. Hur gammal är han egentligen?

– Femtiosex år, tror jag – nej, han är kanske femtiosju. Men han ser ju äldre ut.

– Men säg mig, fru Gregorius – har ni aldrig själv talat med honom om detta? sagt honom hur mycket det plågar er, och bett honom vänligt och vackert att skona er?

– Jo, en gång har jag bett honom om det. Men han svarade med en förmaning. Han sade att vi inte kunde veta, om inte Gud har för avsikt att skänka oss ett barn, fast vi inte ha fått något hittills, och därför skulle det vara en mycket stor synd om vi slutade upp med det som Gud vill att vi skall göra för att få barn… Och han har kanske rätt. Men det är så svårt för mig.

Jag kunde inte undertrycka ett leende. Vilken inpiskad gammal skojare!

Hon såg mitt leende, och jag tror att hon missförstod det. Hon stod tyst ett ögonblick, som om hon betänkte sig; så började hon tala igen, lågt och darrande, medan rodnaden steg allt högre och mörkare över hennes hy.

– Nej, ni måste veta allt, sade hon. Ni har kanske redan gissat det, ni ser ju mitt igenom mig. Jag begär ju att ni skall narras för min skull, då måste jag åtminstone vara uppriktig mot er. Ni får döma mig hur ni vill. Jag är en otrogen hustru. Jag tillhör en annan man. Och det är därför det har blivit så förfärligt svårt för mig.

Hon undvek min blick, medan hon sade detta. Men jag, jag såg henne egentligen först nu. Nu först såg jag, att det stod en kvinna i mitt rum, en kvinna med hjärtat överfullt av lust och elände, en ung kvinnoblomma med doft av kärlek omkring sig och med blygselrodnad över att doften var så mäktig och stark.

Jag kände att jag bleknade.

Äntligen såg hon upp och mötte min blick. Jag vet inte vad hon trodde sig läsa i den, men hon kunde icke hålla sig upprätt längre, hon sjönk ner på en stol, skakande av gråt. Kanske trodde hon att jag tog hela saken frivolt, kanske också att jag var likgiltig och hård och att hon till ingen nytta hade blottat sig för en främmande man.

Jag gick fram till henne, tog hennes hand, klappade den sakta: Seså, inte gråta, inte gråta mera nu. Jag vill hjälpa er. Jag lovar er det.

– Tack, tack…

Hon kysste min hand, hon vätte den med sina tårar. Bara en enda våldsam snyftning till, så lyste det upp ett leende genom gråten.

Jag måste också le.

– Men ni var dum som talade om det där sista, sade jag. Inte för att ni behöver vara rädd att jag missbrukar ert förtroende; men sådant skall man hålla hemligt. Alltid, utan undantag, så länge man kan. Och jag hade naturligtvis hjälpt er ändå.

Hon svarade:

– Jag ville säga det.