Det finns bara liv och död.

Jag började stava, när min vilja föddes,
och slutar stava, när min vilja har upphört.
Ursprungsordens hemlighet
förvärvar vi intill döden.

Kunskap

Alla de försiktiga med långa håvar
träffar havets jätteskratt.
Vänner, vad söker ni på stranden?
kunskap kan aldrig fångas,
kan aldrig ägas.

Men om du rak som en droppe
faller i havet att upplösas,
färdig för all förvandling -
då skall du vakna med pärlemorhud
och gröna ögon
på ängar där havets hästar betar
och vara kunskap.

Martall

Här i evig blåst
pinar sig martall upp ur stenen,
kröker sig trött,
knyter sig trotsig,
kryper kuvad.

Svarta mot kvällens stormhimmel
tecknar sig vridna spökkonturer.
Vidunder grips av leda
för vidunder.
Går ett stönande genom de rivna kronorna:
O att se en enda gång
rak emot ljuset
stiga en kungaek,
en gossebjörk,
en gyllene jungfrulönn.

Göm dina drömmar, krympling.
Här är de yttersta skären. Så långt ögat når:
martall.

Munnarna

Omkring mig simmar förfärliga munnar.
Förstadståget dunkar.

Detta är mödrar.
Rovfiskmunnar,
spärrade och spända i girig ångest:
äta eller ätas.
Själva uppätna (ingen har märkt det)
släpar de sitt innanmäte i kassen.
Döda ögon, död ångest,
rovfiskmunnar.

Detta är den älskande.
Färgsvullen svampmun
suger efter sitt byte.
Skammen att ha givit sig, den lurades skam
suger efter tusen triumfers hämnd,
blir aldrig mätt,
lagrar sig i pinad fräckhet
runt en blöt svampmun.

Detta är den fromme,
som med helig snörpning
gömmer och förnekar sina läppar.
Syns inte, finns inte -
Gud själv kan inte se dem.
Varför är han rätdd för sina läppar?
Hur ser du ut när han sover?

Detta är den lyckliga,
hon som blev en ägande.
Bland alla de kämpande
är hon den som segrade.
Ingen hävstång bänder upp de käkarna,
hopskruvade kring livsvinsten.

Men där vid fönstret,
halvöppen,
blommar en mun som ingenting fångar.
Vad andas du så över vida världen,
så världsfrämmande?
Dig själv?

När skall du skrämmas dit ner i djupen
till rovfiskar
och sugmunnar,
snappa vilt efter jagat byte,
hugga förtvivlat åt de andra?
I morgon redan,
om du vill leva.

Så vill jag ta min stav och vandra
och söka en annan värld åt dig,
en värld där munnar får vara blommor
och andas som blommor
sin livsanda
och flöda som blommor
av djupa skänker
och stå som blommor
lyckligt öppna.

Omkring dig glafsar våra djuphavsmunnar.
Förstadståget dunkar.

Havsbön

Havssvall, kom sköljande,
ge mig den salta och runda klangen att smaka,
den som gavs mig
till ett urnamn åldrar och åldrar tillbaka!
Ord, som inga dödliga
läppar kan uttala,
ligger gömda
inne i svallen svala.

Länge, för länge
svalt jag på lättuttalade människoord.
Jag vill uppstå,
jag vill mätta min mun vid moderns bord.
Som ett förvillat barn
i ledans ånger
vänder jag hungrig om
till hemmets sånger.

Låt mig dricka
språkens språk ur eviga dova brus.
Låt mig klarna
till ditt vilande djup av skapelseljus.
Innanför själ och ande
hör jag dig sjunga.
Stig i mitt blod, och blomma
i min tunga!

Den vägen är smal

Den vägen är smal, som två har att gå,
omänskligt smal, kan det tyckas ibland,
och är väl en människors väg ändå.

Ur det begravnas urtidsslam
reser sig vidunder, väckta av värmen,
och spärrar vägen där du vill fram.

Ingen flykt kan göra dig fri.
De möter på nytt vid nya vägar.
Du har inget val.