Havsbön

Havssvall, kom sköljande,
ge mig den salta och runda klangen att smaka,
den som gavs mig
till ett urnamn åldrar och åldrar tillbaka!
Ord, som inga dödliga
läppar kan uttala,
ligger gömda
inne i svallen svala.

Länge, för länge
svalt jag på lättuttalade människoord.
Jag vill uppstå,
jag vill mätta min mun vid moderns bord.
Som ett förvillat barn
i ledans ånger
vänder jag hungrig om
till hemmets sånger.

Låt mig dricka
språkens språk ur eviga dova brus.
Låt mig klarna
till ditt vilande djup av skapelseljus.
Innanför själ och ande
hör jag dig sjunga.
Stig i mitt blod, och blomma
i min tunga!

Den vägen är smal

Den vägen är smal, som två har att gå,
omänskligt smal, kan det tyckas ibland,
och är väl en människors väg ändå.

Ur det begravnas urtidsslam
reser sig vidunder, väckta av värmen,
och spärrar vägen där du vill fram.

Ingen flykt kan göra dig fri.
De möter på nytt vid nya vägar.
Du har inget val. Du måste förbi.

Den vägen är brant, som två har att gå,
förnedringsväg, kan det tyckas ibland,
och är väl en segerns väg ändå.

Ensam stig går runt i en ring,
samma hägring i samma sand,
samma törst efter fjärran ting.

För två som strävar en vinning jag vet,
fastare, tyngre än enslingens drömmar:
den svåra växten till verklighet,

ja ända in i den innersta märg,
där människan växer ur splittrade tågor
och blir sig själv en rot och ett berg.

Den vägen är lång, som två har att gå,
vilseväg, kan det tyckas ibland,
och har sina märken och mål ändå.

Har sina änglar i ljungeldsdräkt.
De rör vid stoftet med brinnande hand,
och tunga kedjor blir dimma och fläkt.

De rör vid jorden med brinnande fot
och skapar den ny i morgonglöden
och full av hälsa och tröst och bot

och full av makt över mötande öden
och innerligt ljus, som två tar emot.

Ökenvandraren

Ni väger med falska vågar
och mäter med falska mått,
inte inför kadin, som dömer brottslingar,
men för Allah, Allah, välsignat vare hans namn,
han som har skapat livet.

Tusen dadlar köper ni för en liten pärla,
men jag, som hungrade i öknen,
är led på mitt pärlsydda bälte,
som ingen näring ger,
och jag, som försmäktade i sanden,
återfinner icke prakten i mitt dolkfäste,
sirat med juveler,
som ingen törst släcker.

Ännu i denna minareternas stad, långt från öknen,
bugar jag icke för de stolta portalerna,
de gyllene grindarna,
men väl för de ringa, för de avsides brunnarna,
dit dammiga herdar leder sina hjordar,
när de kommer med mjölk om kvällen.

Din värme

Din värme, din mjuka värme
ber jag om,
som strömmade långt innan mänskan
på jorden kom.
I urskogsgömmenas duniga
fågelnästen
bar samma skyddande värme
livets fästen.

Ur ångestbrinnande himlar
sjunker vi ner
i boets mörker, där livet
ej frågar mer.
Ty molnens lekar är hägring
och spegelstänk,
men allt som föds och föder
är djupets skänk.

Det dagas, och rymden ljuder
av vingesus.
Den svävande fågeln jublar:
Jag lever av ljus!
Men gömt i det tysta vilar
hans ve och väl.
Din värme, din djupa värme
ger mig själ.

Legend

Över stadens suckande torn
sjönk all jordens nöd:
brand, pest och hunger,
örlig och ond bråd död.

Folket trängdes i kyrkorna,
böjde knä i fruktan,
hörde prästerna be till Gud
om kraft att bära hans tuktan.

Mödrarna vid brunnen
visste sig ingen råd:
"För barnens skull, för barnen
måste där finnas nåd.

Fast i synd födda
är de oss mycket kära,
är de oss mycket dyrare
än himmelrikets ära."

Vithårig, okänd
en steg före de andra,
vinkade dem att följa,
började vandra.

Myllrande fram ur portarna
följde fler och fler.
Mitt i staden låg ett hus.
Där ledde en trappa ner.

Hårdstampat jordgolv,
pall och skål av trä.
Klädd i en tagelkåpa
låg en man på knä.

Ödmjuk vördnad
i alla blickar brann:
"Rik är ändå staden!
Här bor en helig man.

Uppåt i förbön är hans
ansikte vänt;
märken i hans tärda drag
har våra synder bränt."

Bittert log den gamla.
"Vad är det ni ser?
En stor helig kärlek
och ingenting mer?

Ett ansiktes öppna skål
av saligt tålamod,
som höjer sig i hunger
mot alla smärtors flod -

en het andes bägare
av blödande rubin,
hängivet väntande
på Herrens vredes vin -

en önskan att den älskades
värsta tuktan lida -
och ingen ser, hur blixten ledes
ner ur himlar vida?

Staden gav eko
och skalv i samma klang,
då han, den starke bedjaren
sin herre betvang.

Ryck upp all vallmo,
som ber om smärtans vårar!
Hugg ner alla svarta träd,
som längtar att bära tårar!"

Då steg där fram ur hopen
en man full av glöd,
fällde den gamla till marken -
hon föll och var död.

De korsade sig, de smög sig bort,
den stadens döttrar och söner.
Och upp mot himmelens vredesvalv
steg åter den heliges böner.

Evighet

En gång var vår sommar
en evighet lång.
Vi strövade i soldagar
utan slut en gång.
Vi sjönk i gröna väldoftande
djup utan grund
och kände ingen ängslan
för kvällningens stund.

Vart gick sen vår evighet?
Hur glömde vi bort
dess heliga hemlighet?
Vår dag blev för kort.
Vi strävar i kramp,
vi formar i strid
ett verk, som skall bli evigt -
och dess väsen är tid.

Men än faller tidlösa
stänk i vår famn
en stund då vi är borta
från mål och namn,
då solen faller tyst
över ensliga strån
och all vår strävan syns oss
som en lek och ett lån.

Då anar vi det villkor
vi en gång fick:
att brinna i det levandes
ögonblick,
och glömmer det timliga,
som varar och består,
för den skapande sekunden,
som mått aldrig når.

Fragment ur Alkman

Ljuvligt sjungande jungfrur, mig kan ej lemmarna längre
bära - o vore jag, vore jag blott isfågeln, där han
fram över vågornas skum av halkyonerna buren
svävar med sorglös håg, heliga fågeln!

Anm. Den åldrande körledaren syftar på sägnen, att isfågeln då han
blir gammal och orkeslös bäres av honorna, halkyonerna.

Goethe: Salig längtan

Säg det endast till de visa,
att det ej blir dårars gamman:
det som lever vill jag prisa,
då det trår till död i flamman.

Sänkt i kärleksnätters dyning,
som allt ursprungs ursprung hyser,
anar du en sällsam gryning,
då den stilla lågan lyser.

Mörkret kan ej hålla kvar dig,
och den heta nattens mening
är blott nytt begär, som drar dig
mot en högre, ny förening.

Fången, tvingad och berusad
flyger du, mot ljuset vänd,
fjäril, tills du eldomsusad
äntligt är förtärd och bränd.

Och till dess du detta nått,
detta: dö och bliv,
vankar du som främling blott
i ett skymningsliv.

Rilke: Ängeln

Med blott en vink avvisar han de ting
som kan förplikta eller stänga inne,
ty närmre, högre drager i hans sinne
det evigt kommande sin ring.

Gestalter fyller rymden vart han vänder,
och kallar en, är han beredd att gå.