Sång älskar hon och ljudande fioler och valthorn. Vin och kortspel tycker hon om och bord, omkransade av glada gäster. Hon vill se åtgång i visthusen, dans och lustighet i kammare och sal och kavaljersflygeln full av kavaljerer.

Se dem runtom bålen, kavaljer vid kavaljer! Tolv äro de, tolv män. Inga dagsländor, inga modehjältar, utan män, vilkas rykte sent dör i Värmland, modiga män, starka män.

Inga skinntorra pergament, inga tillsnörda penningpungar, fattiga män, sorglösa män, kavaljerer hela dagen.

Inga morsgrisar, inga sömniga herrar på eget hemman. Vägfarande män, glada män, riddare av hundra äventyr.

Tom står nu kavaljersflygeln sedan många år. Ekeby är inte mera hemlösa kavaljerers utkorade tillflykt. Pensionerade officerare och fattiga adelsmän draga inte mer runtom Värmland i rangliga enspännare. Men låt de döda leva, låt dem uppstå, de glada, de sorglösa, de evigt unga!

Alla dessa ryktbara män kunna spela ett eller flera instrument. Alla äro de så fulla av egenheter och ordstäv, av infall och visor som myrstacken av myror, men envar har dock sin särskilda stora egenskap, sin högt skattade kavaljersdygd, som skiljer honom från de övriga.

Främst av dem alla, som sitta kring bålen, vill jag nämna Beerencreutz, översten med de stora, vita mustascherna, killespelaren, Bellmanssångaren, och jämte honom hans vän och krigskamrat, den tystlåtne majoren, den store björnjägaren Anders Fuchs, och som den tredje i laget den lille Ruster, trumslagaren, som länge hade varit överstens tjänare, men hade vunnit kavaljersrang genom skicklighet i punschbrygd och generalbas. Sedan må omtalas den gamle fänriken Rutger von Örneclou, kvinnotjusaren, klädd i spännhalsduk och peruk, utstyrd i krås och sminkad som en kvinna. Han var en av de yppersta kavaljererna och likaså Kristian Bergh, den starke kaptenen, som var en dråplig hjälte, men lika lätt att lura som en jätte i sagan. I sällskap med dessa två såg man ofta den lille, klotrunde patron Julius, kvick, lustig och väl begåvad: talare, målare, vissångare och anekdotberättare. Gärna drev han sitt skämt med den giktbrutne fänriken och den dumme jätten.

Där fanns också den store tysken Kevenhüller, uppfinnaren av den självgående vagnen och flygmaskinen, han, vars namn ännu genljuder i de susande skogarna. En riddersman var han till börden och även till utseendet, med stora, vridna mustascher, spetsigt helskägg, örnnäsa och smala, sneda ögon i ett nät av korsande rynkor. Där satt den store krigaren kusin Kristoffer, som aldrig kom utanför kavaljersflygelns väggar, annat än då en björnjakt eller ett oförväget äventyr var att förvänta, och bredvid honom farbror Eberhard, filosofen, som inte för lust och lek hade dragit till Ekeby, utan för att ostörd av näringsbekymmer få fullfölja sitt stora arbete i vetenskapernas vetenskap.

Sist av alla nämner jag nu de bästa av skaran, den blide Lövenborg, den fromme mannen, som var för god för denna världen och förstod föga av dess vägar, och Lilliecrona, den store musikern, som hade ett gott hem och alltid längtade dit, men ändå måste stanna på Ekeby, ty hans ande behövde rikedom och omväxling för att kunna uthärda livet.

Dessa elva hade alla lämnat ungdomen bakom sig, och flera hade gått in i ålderdomen, men mittibland dem fanns en, som inte var mer än trettio år och ännu ägde alla själens och kroppens krafter obrutna. Det var Gösta Berling, kavaljerernas kavaljer, som ensam för sig var en större talare, sångare, musiker, jägare, dryckeskämpe och spelare än alla de andra. Han ägde alla kavaljersdygderna. Vilken man hade inte majorskan gjort av honom!

Se honom nu, uppkliven i talarstolen! Mörkret sänker sig från det svarta taket i tunga festoner ned över honom. Hans ljusa huvud glimmar fram därur som de unga gudars, de unga ljusbärares, som ordnade kaos. Smärt, skön, äventyrslysten står han där.

Men han talar med djupt allvar.

»Kavaljerer och bröder! Det lider mot midnatt, festen är långt framskriden, det är tid att dricka skålen för den trettonde vid bordet.»

»Lille bror Gösta!» utropar patron Julius. »Har finns ingen trettonde, vi äro bara tolv.»

»På Ekeby dör varje år en man,» fortsätter Gösta med allt dystrare röst. »En av kavaljersflygelns gäster dör, en dör av de glada, de sorglösa, de evigt unga. Vad är det mer? Kavaljerer få inte bli gamla. Kunna våra darrande händer inte lyfta glasen, kunna våra slocknande ögon inte skilja korten, vad är då livet för oss, och vad äro vi för livet? En måste dö av de tretton, som fira julnatten i smedjan på Ekeby, men varje år kommer en ny för att fylla vårt tal. En man, förfaren i glädjens hantverk, en, som kan sköta fiol och kort, måste komma och göra vår skara fulltalig. Gamla fjärilar skola veta att dö, medan sommarsolen skiner. Skål för den trettonde!»

»Men, Gösta, vi äro bara tolv,» invända kavaljererna och röra inte sina glas.

Gösta Berling, som de kallade poeten, fastän han aldrig skrev vers, fortsätter i orubbat lugn:

»Kavaljerer och bröder! Har ni glömt, vilka ni är? Ni är de, som hålla glädjen vid makt i Värmland. Ni är de, som sätta fart i stråkarna, hålla dansen i gång, låta sång och spel klinga genom landet. Ni förstår att hålla era hjärtan från guldet, era händer från arbetet. Om ni inte funnes, då skulle dansen dö, sommaren dö, rosorna dö, kortspelet dö, sången dö, och i hela detta välsignade land skulle ingenting annat finnas än järn och brukspatroner.