»Varför skulle vi inte kunna göra kontrakt med dig? Du kan nog skaffa oss de sju bruken, om du så behagar.»

»Väl, att du inte längre står emot lyckan!»

Kavaljererna drogo en lättnadens suck. Så långt var det kommet med dem, att de ingenting förmådde utan Gösta. Hade han inte velat gå in på affären, då hade den inte heller kunnat komma till stånd. Och det var ändå en stor sak för utfattiga kavaljerer att få sju bruk att råda över.

»Märk nu det,» säger Gösta, »att vi ta de sju bruken för att rädda våra själar, men inte för att bli några brukspatroner, som räkna pengar och väga järn. Inga skinntorra pergament, inga tillsnörda penningpungar skall det bli av oss, utan kavaljerer vilja vi vara och förbliva.»

»Vishetens egna ord,» mumlar den svarte herrn.

»Om du därför vill ge oss de sju bruken på ett år, så skola vi ta emot dem, men märk det, att om vi under den tiden göra något, som inte är kavaljersmässigt, om vi göra något, som är klokt eller nyttigt eller käringaktigt, så får du ta oss alla tolv, då året är ute, och ge bruken till vem du vill.»

Den onde gnuggar händerna i förtjusning.

»Men om vi alltjämt bära oss åt som sanna kavaljerer,» fortsätter Gösta, »så får du aldrig mer göra upp något kontrakt om Ekeby, och ingen lön får du för detta året vare sig av oss eller majorskan.»

»Det är hårt,» säger den onde. »Å, käre Gösta, nog borde jag få en själ, en enda liten fattig själ? Nog kunde jag då få majorskan, varför sparar du på majorskan?»

»Jag driver inte handel med sådana varor, jag,» ryter Gösta, »men vill du ha någon, så kan du ta den gamle Sintram på Fors, han är färdig, det kan jag svara för.»

»Se, se, se, det låter höra sig,» säger den svarte herrn utan att blinka. »Kavaljererna eller Sintram, de kunna gå upp mot varann. Det blir ett gott år.»

Och så skrives kontraktet med blod ur Gösta Berlings lillfinger på den ondes svarta papper och med hans gåspenna.

Men då det är gjort, jubla kavaljererna. Nu skall all världens härlighet tillhöra dem för ett helt år, och sedan blir det väl alltid någon råd.

De flytta undan stolarna, taga i ring omkring brylåkitteln, som står mittpå det svarta golvet, och svänga om i vild dans. Innerst i ringen dansar den onde med höga språng, och till sist faller han ned raklång bredvid kitteln, välver den och dricker.

Då kastar sig Beerencreutz ned bredvid honom och likaså Gösta Berling, och efter dem lägga sig alla de andra i krets kring kitteln, som välves från mun till mun. Till sist far den omkull för en stöt, och den heta, klibbiga drycken översköljer de liggande.

Då de svärjande resa sig upp, är den onde borta, men hans gyllene löften sväva som glänsande kronor över kavaljerernas hjässor.

TREDJE KAPITLET.

Julmiddagen.

PÅ JULDAGEN ger majorskan Samzelius stor middag på Ekeby.

Hon sitter då som värdinna vid ett bord, dukat för femtio gäster. Hon sitter där i glans och härlighet; dit följes hon inte av den korta skinnpälsen, den randiga yllekjolen och kritpipan. Hon frasar i siden, guldet tynger på hennes bara armar, pärlor skyla hennes vita hals.

Var äro då kavaljererna, var äro de, som på smedjans svarta golv, ur blankskurad kopparkittel drucko skålen för Ekebys nya herrar?

I vrån vid kakelugnen sitta kavaljererna vid ett särskilt bord; denna dag finns inte rum för dem vid det stora bordet. Dit ned kommer maten sent, vinet sparsamt, dit sändas inte de sköna kvinnornas ögonkast, där lyssnar ingen till Göstas skämt.

Men kavaljererna äro som tamda fålar, som mätta vilddjur. En timmes sömn blott gav dem natten, sedan foro de till julottan, lysta av bloss och stjärnor. De sågo julljusen, de hörde julpsalmerna, deras anleten blevo som leende barns. De glömde julnatten i smedjan, såsom man glömmer en elak dröm.

Stor och mäktig är majorskan på Ekeby. Vem vågar lyfta sin arm till att slå henne, vem sin tunga till att bära vittnesbörd mot henne? Förvisso inte fattiga kavaljerer, som i många år ha ätit hennes bröd och sovit under hennes tak. Hon sätter dem var hon vill, hon kan stänga sin dörr för dem, när hon vill, och de mäkta inte ens fly ur hennes våld. Gud vare deras själar nådig! Fjärran från Ekeby kunna de inte leva.

Vid det stora bordet fröjdas man: där stråla Marianne Sinclaires vackra ögon, där klingar den glada grevinnan Dohnas låga skratt.

Men hos kavaljererna är det dystert. Vore det ändå inte billigt, att dessa, som skola kastas i avgrunden för majorskan, finge sitta vid samma bord som hennes andra gäster? Vad är det för nedrig tillställning med detta bord nere i kakelugnsvrån? Som om inte kavaljerer vore värda att sällskapa med bättre folk!

Majorskan yves över att sitta mellan greven på Borg och prosten i Bro. Kavaljererna hänga sina huvuden som förskjutna barn. Och under tiden vakna hos dem nattens tankar.

Som skygga gäster komma de muntra infallen, de lustiga lögnerna till bordet i kakelugnsvrån. Där hålla nattens vrede och nattens löften sitt intåg i hjärnorna. Väl inbillar patron Julius den starke kaptenen, Kristian Bergh, att de stekta järparna, som nu bjudas kring vid stora bordet, inte kunna räcka till åt alla middagsgästerna, men detta väcker ingen glädje.

»De kunna inte räcka till,» säger han. »Jag vet hur många de ha köpt. Men de ha inte blivit rådlösa för det, kapten Kristian, de ha stekt kråkor åt oss här vid lilla bordet.»

Men överste Beerencreutz’ läppar krusas endast till ett matt löje under de bistra mustascherna, och Gösta ser hela dagen ut, som om han funderade på att slå ihjäl någon.

»Skulle då inte all mat vara god nog åt kavaljerer?» frågar han.

Så kommer då slutligen ett rågat fat med präktiga järpar fram till det lilla bordet.

Men kapten Kristian är vred. Har han då inte ägnat en levnads hat åt kråkorna, åt dessa leda, kraxande flygfän?

Så bittert hatade han dem, att han om hösten satte på sig en kvinnas släpande dräkt och band duk på huvudet och gjorde sig till ett åtlöje för var man bara för att komma dem inom skotthåll, då de åto säd på åkrarna.

Han sökte upp dem vid älskogsdansen på de kala fälten om våren och dödade dem. Han sökte upp deras bon om sommaren och vräkte ut de skrikande, ofjädrade ungarna eller krossade de halvruvade äggen.

Nu rycker han till sig fatet med järparna.

»Tror du inte jag känner igen dem?» ryter han åt betjänten. »Behöver jag höra dem kraxa för att känna igen dem? Fy fan, bjuda Kristian Bergh kråkor! Fy fan!»

Därmed tar han järparna en för en och slänger dem i väggen.

»Fy fan,» skriker han därunder, så att rummet skälver, »bjuda Kristian Bergh kråkor! Fy fan!»

Och på samma sätt, som han plägade slunga hjälplösa kråkungar mot klipporna, så låter han järpe efter järpe susa mot väggen.

Sås och flott stänka kring honom, de krossade fåglarna studsa utåt golvet.

Och kavaljersflygeln jublar.

Då tränger majorskans vreda röst till kavaljerernas öron.

»Kör ut honom!» ropar hon åt betjänterna.

Men de våga sig inte på honom.