Så talar hon åter:

»Levande ål slingrar sig under kniven, tvingad hustru tar sig älskare. Skall du slå mig nu för det, som skedde för tjugu år sedan? Varför slog du inte till då? Minns du inte hur han bodde på Ekeby och vi på Sjö? Minns du inte hur han bistod oss i vårt armod? Vi åkte i hans vagnar, vi drucko hans vin. Dolde vi något för dig? Voro inte hans tjänare dina tjänare? Tyngde inte hans guld i din ficka? Tog du inte emot de sju bruken? Då teg du och tog emot, då skulle du ha slagit till, Bernt Samzelius, då skulle du ha slagit.»

Mannen vänder sig från henne och ser på alla de närvarande. Han läser i deras ansikten, att de ge henne rätt, att de alla ha trott, att han har tagit gods och gåvor för sin tystnad.

»Jag visste det inte,» säger han och stampar i golvet.

»Väl, att du vet det nu,» faller hon in med gällt klingande röst. »Var jag inte rädd för att du skulle dö utan att ha fått veta det? Väl, att du vet det nu, så att jag kan få tala fritt med dig, som har varit min herre och fångvaktare. Vet det nu, att jag i alla fall blev hans, som du stal mig ifrån! Må de nu veta det, alla, som ha förtalat mig!»

Det är den gamla kärleken, som jublar i hennes röst och lyser ur hennes ögon. Hon har sin man framför sig med lyftad knytnäve. Fasa och förakt läser hon på de femtio ansiktena framför sig. Hon känner, att det är hennes makts sista timme. Men hon kan inte låta bli att fröjdas, då hon fritt får tala om sitt livs ljuvaste minne.

»Han var en man, en härlig man. Vem var du, att du kunde ställa dig emellan oss? Aldrig såg jag hans like. Lycka gav han mig, gods gav han mig. Välsignat vare hans minne!»

Då sänker majoren den lyfta armen utan att slå till – nu vet han hur han skall straffa henne.

»Ut,» ryter han, »ut ur mitt hus!»

Hon står stilla.

Men kavaljererna stå med bleka ansikten och stirra på varann. Nu höll ju allt på att gå i uppfyllelse, som den svarte hade förutsagt. Nu sågo de följderna därav, att inte majorskans kontrakt hade blivit förnyat. Om nu detta är sant, så är det väl ock en sanning, att hon i mer än tjugu år har sänt kavaljerer till helvetet, och att också de voro bestämda till den resan. O, den häxan!

»Ut med dig!» fortfor majoren. »Tigg ditt bröd på landsvägen! Du skall inte ha någon glädje av hans pengar, du skall inte få bo på hans gårdar. Det är slut med majorskan på Ekeby. Den dag, då du sätter din fot i mitt hus, slår jag ihjäl dig.»

»Driver du mig bort från mitt hem?»

»Du har intet hem. Ekeby är mitt.»

Det kommer en försagdhetens ande över majorskan. Hon viker undan ända till dörren, och han följer tätt efter henne.

»Du, som har varit mitt livs olycka,» klagar hon, »skall du nu också ha makt att göra mig detta?»

»Ut, ut!»

Hon stöder sig mot dörrposten, knäpper tillsammans händerna och håller dem för ansiktet. Hon tänker på sin mor och mumlar för sig själv:

»Må du förnekas, som jag har förnekats, må landsvägen vara ditt hem, halmstacken din bädd! Så går det dock därhän. Det går därhän.»

Det var den gode, gamle prosten i Bro och lagmannen i Munkerud, de kommo nu fram till major Samzelius och sökte lugna honom. De sade honom, att han gjorde bäst i att låta alla dessa gamla historier vila, låta allt vara, som det var, glömma och förlåta.

Han skakar undan de milda händerna från sin skuldra. Han var förfärlig att nalkas, liksom Kristian Bergh nyss hade varit det.

»Det är ingen gammal historia,» ropar han. »Jag har ingenting vetat förrän i dag. Jag har inte förr kunnat straffa äktenskapsbryterskan.»

Vid det ordet lyfter majorskan sitt huvud och återtar sitt gamla mod.

»Förr skall du ut än jag. Tror du, att jag viker för dig?» säger hon. Och hon träder fram från dörren.

Majoren svarar inte, men han vaktar varje hennes rörelse, färdig att slå till, om han inte på annat sätt kan bli henne kvitt.

»Hjälp mig, ni goda herrar,» ropar hon, »att få den här mannen bunden och utförd, till dess han får åter sina sinnens bruk! Kom ihåg vem jag är och vem han är! Tänk på det, innan jag måste vika för honom! Jag styr all Ekeby gärning, och han sitter hela dagen och matar björnarna i björnhålan.