Han var rispad och stucken av de grova sängkläderna, och han hade visst ämnat gå sin väg från alltsammans. Men nu vände han sig om och kände på den fina skjortan, strök över lärftet med båda händerna, och rätt som det var, svängde han benen inom sängkanten och la sig ner igen för att vaka över barnet.

Men uppför den ena sängstolpen kom det på samma gång krypande något, som var svart och hemskt, och när det såg, att Herrans ängel var på väg att ge sig av, stack det upp huvudet över sänggaveln och grinade av glädje över att det skulle få krypa upp i sängen och lägga sig på hans plats.

När det sedan såg, att Herrans ängel tog igen vakten, vred det ihop alla sina lemmar, som skulle det lida avgrundens skarpaste kval, och så drog det sig tillbaka ner mot golvet.

Nästa dag var den lilla flickan på bättringsvägen. Och Kattrina blev så glad över att sjukdomen gav med sig, att hon inte hade hjärta att säga någonting om den förstörda brudgumsskjortan, fast nog kan man veta, att hon tyckte, att hon hade en stolle till man.

Besöket i bondgården

När den lilla flickan från Skrolycka gick på det femte året, tog Jan Andersson henne vid handen en söndagseftermiddag, och de vandrade tillsammans uppåt skogen.

De gick förbi den skuggiga björkhagen, där de annars brukade slå sig ner. De gick förbi smultronbacken, ja, de gick till och med förbi den lilla slingrande Tvättbäcken utan att stanna.

De gick hand i hand, de var tysta och allvarliga, liksom för att visa, att det var något högtidligt, som förestod dem.

De försvann åt öster inåt den allra djupaste skogen, men de stannade inte där heller, utan så småningom kom de till synes i en skogsbacke ovanför Lobyn.

Härifrån gick de ner till vägskälet, där landsväg och byaväg korsade varandra, och nu skulle det väl äntligen bli tydligt vart de ämnade sig.

Men de gick inte till Nästa och inte till Nysta. De inte så mycket som såg åt Där Fram eller På Valln.

De fortsatte längre och längre inåt byn. Det var nästan omöjligt att förstå vart de skulle ta vägen. För det kunde väl aldrig vara hos Björn Hindrikssons i Lobyn heller, som de ville göra en påhälsning?

Det var ju sant förstås, att Björn Hindrikssons hustru var halvsyster till Jans mor, så att Jan verkligen var släkt med de rikaste i socknen och hade rättighet att kalla Björn Hindriksson och hans hustru för morbror och moster. Men hittills hade Jan aldrig velat låtsa om den saken. Det var knappt, att han hade talat om för Kattrina en gång, att han hade så hög släktskap. Han gick alltid ur vägen för Björn Hindriksson. Inte en gång på talbacken utanför kyrkan brukade han gå fram till honom för att hälsa och ta i hand.

Men nu, sedan Jan hade en så märkvärdig liten dotter, var han inte bara en fattig daglönare. Nu hade han en skatt att visa och ett blomster att pryda sig med. Nu var han rik med de rika och mäktig med de mäktiga. Nu gick han rätt fram till den stora manbyggningen hos Björn Hindrikssons för att hälsa på hos de fina släktingarna för första gången i sitt liv.

*

Det blev inte något långt besök i bondgården. Inom mindre än en timme gick Jan och den lilla flickan återigen över gårdsplanen fram mot grinden.

Men när Jan hade kommit så långt, blev han stående och såg sig tillbaka, som om han skulle ha lust att gå in en gång till.

Det var inte så, att han behövde ångra, att han hade gått dit. De hade blivit väl mottagna på alla sätt. Björn Hindrikssons hustru hade genast tagit jäntan med sig fram till det blåmålade skåpet, som stod mittpå långväggen, och gett henne en skorpa och en sockerbit. Och Björn Hindriksson själv hade hört efter hur gammal hon var och vad hon hette, och sedan hade han öppnat den stora läderpungen, som han bar i byxfickan, och skänkt henne en blank sexstyver.

Jan hade blivit fägnad med kaffe, och hans halvmoster hade frågat efter Kattrina och undrat om de hade ko eller gris, om stugan var kall om vintern och om han fick så mycket i dagspenning hos Erik i Falla, att han kunde leva på sin förtjänst och slapp att komma i gäld.

Nej, det var inte något med själva besöket, som gjorde Jan bekymmer. När han hade suttit och talat med Björn Hindrikssons en stund, så hade de sagt ifrån – och det var inte annat än rätt, det heller – att de var bortbjudna på kalas nu på eftermiddagen och skulle fara om en halvtimme. Jan hade ju förstått, att de behövde den tiden för att göra sig i ordning, och han hade rest sig upp och sagt adjö.

Men då hade hans halvmoster skyndat sig bort till matskåpet, plockat fram smör och fläsk, fyllt en liten påse med gryn och en annan med mjöl och bundit ihop alltsammans till ett knyte, som hon hade gett Jan i handen vid avskedet. Det var en liten förning till Kattrina, sa hon. Hon skulle väl ha någon lön för att hon satt hemma och vaktade huset.

Det var detta knyte, som Jan stod och funderade på.

Han kunde förstå, att i knytet fanns det allt möjligt gott och präktigt, sådant, som de längtade efter vid vartenda mål i Skrolycka, men det kändes liksom en orätt mot den lilla flickan att ta emot det.

Se, han hade inte kommit till Björn Hindrikssons som tiggare, utan för att hälsa på släkten. Han ville inte, att de skulle missta sig om den saken.

Han hade nog tänkt på detta genast inne i stugan, men respekten för Björn Hindriksson och hans hustru var så stor hos honom, att han inte hade annat vågat än att ta emot knytet.

Han gick tillbaka från grinden och satte ner knytet vid stallknuten, där husfolket jämt gick förbi, så att de inte kunde undgå att se det.

Det gjorde ont i honom att lämna det. Men den lilla flickan var ingen tiggartös. Ingen fick tro om henne och hennes far, att de gick omkring och begärde.

Skolexamen

När den lilla flickan var sex år gammal, gick Jan i Skrolycka en vårdag till Östanby skolhus för att höra på skolexamen.

Det var det första skolhuset i socknen, och alla människor tyckte, att det var bra roligt, att det hade kommit till stånd. Förut hade klockar Svartling inte haft annan utväg än att vandra omkring från gård till gård med sina lärjungar.

Ända till år 1860, då det nya huset blev färdigt, hade han fått byta om skolsal var fjortonde dag, och många gånger hade han och hans små skolbarn måst sitta i ett rum, där husmodern lagade mat och husbonden stod vid sin hyvelbänk och snickrade, där gammalfolket låg i sängen kvar hela dagen och hönsen hade sin lilla bur under långbänken.

Det hade nog gått bra med undervisningen i alla fall, för klockar Svartling var en man, som kunde hålla respekten uppe i alla väder, men nog måtte det ha känts ljuvligt för honom att få arbeta i ett rum, som inte skulle användas till annat än skolsal. Här skulle inte väggarna betäckas med sängskåp och kärlhyllor och arbetsredskap. Här skulle det inte sättas upp en skymmande vävstol framme vid fönstret, där det var bästa dagern, och här skulle ingen grannhustru komma in för att språka och dricka kaffe mittunder skoltimmarna.

Nej, här fick han klä väggarna med bilder ur bibliska historien och med djurtavlor och porträtt av svenska konungar. Här hade barnen riktiga små pulpeter och låga bänkar och behövde inte sitta uppkrånglade kring höga slagbord, där de ibland inte kunde få näsan i jämnhöjd med bordsskivan. Och här hade klockar Svartling en egen kateder med hyllor och fack, där han hade utrymme för sina stora betygsböcker och där han satt och såg helt annorlunda myndig ut under timmarna än förr i världen, då han mången gång hade förhört läxorna sittande på spishällen med en god brasa i ryggen och barnskaran framför sig, hopkrupen på golvet.