Det var livet. Det var bara hon, som försökte dra sig undan.

Så var det: hon kunde börja med att hälsa en kamrat i det som var svårt – ändå slutade det alltid så: också kamraten visade sig vara en domare.

Magnus Anderson satt vid sin lilla pulpet i ettan som åklagare mot Malin. En det universella lidandets representant gentemot den som inte ville ta lidandet på sig.

Familjen Forst kring middagsbordet, helt vanligt middagsbord.

Vid översta bordsändan far. Någon annanstans skulle han inte kunna sitta. Han är mittfiguren, kring vilken allt annat snurrar. Ännu när han sitter är han huvudet högre än andra, och ännu när han tiger utstrålar han befallning. Omöjligt att säga vad det är som gör att alla, också främmande, faller undan för far i fruktansblandad respekt. Man har en känsla av att också ett djur, en rasande tjur eller en häst i sken, skulle hejda sig inför fars låga långsamma röst av kall vilja.

Mittemot honom Lillan, älsklingen på sex år. Malin upphör aldrig att häpna över vilken psykologisk blick ett sexårigt barn kan ha, då det gäller att slingra sig fram mellan familjeskären.

Bredvid Malin, på ena långsidan, mor, sammankrympt i evigt jäkt och evigt tjänande.

På andra långsidan båda bröderna. De har svårt att låta bli att tissla och småslåss. Ibland behövs det en blick från far. Mer än en behövs det aldrig.

Moraklockan tickar högt, elakt. Den njuter av sitt privilegium att vara ting och utan skuld, medan de levande kramas av ängslan inför domen; roar sig med att visa sig ogenerad, medan de levande sitter tysta. Luften är laddad med spänning, som alltid numera.

Numera? Har den verkligen blivit det numera? Det är tänkbart, till och med troligt, att den alltid har varit lika laddad, sedan urminnes tid. Men det finns tider, då man tar det som självklart, och det finns andra, då det blir outhärdligt. Pojkarna är kanske ännu i en ålder, då man andas rädslan som en beståndsdel av luften. Det kommer väl år, då de stegrar sig – för att böjas eller brytas eller rycka sig loss.

Ja, spänningen fanns där också förr, ju mer hon tänker efter dess säkrare blir hon. En stämning, som inte kunde knytas till någon bestämd orsak, men som tog tillräckligt övertygande form i tonfallen: i fars tonfall, när de lät som föraktfullt kastade slantar åt dem som inte var värda mer – i mors, när de hjärtängsligt halkade förbi så fort de kunde för att om möjligt undvika att väcka uppseende. Men det bröt aldrig ut. Det förekom aldrig scener. Föräldrarnas äktenskap var kanske inte i grunden lyckligt, men trots det ett mönsteräktenskap, där aldrig ett hårt ord sades, för barnens skull.

Nu hade huvudspänningen flyttats över från mor till Malin. Eftersom det inte längre gällde en personlig besvikelse för Gustav Forst, utan en pedagogisk uppgift, fanns det ingen anledning att lägga fingrarna emellan. Hur en måltid än började – alltid var det något som inträffade.

Det var för övrigt inte bara far, som var laddad – då hade kanske inte denna förtätade åskvädersatmosfär känts så stark. Var far besatt av angreppslust som av positiv elektricitet, så var Malin hans negativa motpol: där satt hon i ständig beredskap att bli angripen, rörelserna skygga, blicken osäker. Ingenting kunde reta, Gustav Forst så vilt – som om han vore ett sådant skräckinjagande odjur!

Ur denna dubbla laddning föddes blixten.

– I vår klass är det en grabb som har stulit, halkade det plötsligt ur Sölve. Han kunde inte tiga med dagens stora händelse.

– Usch så sorgligt, sade mor. Vad det är hemskt när de börjar så tidigt.

Sölves ögon glittrade av sensation:

– Vi har lovat att inte säga vem det är, men han har en väldigt rik fars – rik pappa, han får så mycket fickpengar han vill, och ändå stjäl han.

– Måste han inte vara sjuk då på något sätt? frågade Malin skälvande.

Det som blev stöten var inte yttrandet i och för sig. Det var darrningen i rösten! En alltför intim darrning i rösten, som hos en människa som talar i egen sak, och därtill en hjärtesak. Oblygt som en blottad kropp. Vid middagsbordet och inför hela familjen talar man inte om så intima ting, att man måste darra på rösten.