Och om det bara gjorde ont! Men i någon undanskymd vrå av själen retar det till motstånd också, som en grov orättvisa. Och motsägelsen i sin tur eggar samvetet till allt hårdare nyp ... Malin vill springa upp och fly med sina öppna sår ur regnet av salt och peppar, men har ännu så mycket normal självbehärskning kvar, att hon trots allt sitter där hon sitter. Hon vrider sig, hon öppnar och sluter händerna, hon suckar ohörbart inom sig, hon biter ihop tänderna, hon försöker göra sig hård – men hon sitter där hon sitter. Valerianan gör väl också någon nytta, den ligger som en hinna över ytan, så hon inte företar sig några värre dumheter.

I dag talar rektor Melling om en rätt ånger.

... hur futtiga, hur tomma vi kan vara i själva vår ånger ...

Malin 1. Stämmer. Min dåliga lektion i femman om Norges städer och näringsliv. Jag skämdes och ångrade den på ett futtigt och fåfängt sätt – och gör det än, just nu känner jag hur röd jag blir, av en futtig, fåfäng ånger, jag är genomrutten av futtighet, allt intresse i min futtiga själ koncentrerar sig till min egen futtiga lilla person ...

Malin 2. Men det gör kanske inte så mycket?

Malin 1. Det gör absolut ingenting, om man bara inte sedan tror, att man är värd att knyta andra människors skoband. Det gjorde absolut ingenting, om man bara inte vore så vanvettig i sin fåfänga, att man sedan sörjde över sin futtighet – också det på ett futtigt och fåfängt sätt, själva sorgen är futtig, själva ångern är futtig, själva innersta kärnan är urfuttig.

... det som verkligen vore att ångra, det tar vi däremot som en liten olyckshändelse, något som man helst ville skjuta undan ...

Malin 2. Om det vore så, vore det kanske bättre.

Malin 1. Bättre? Och är det inte så? Försöker man inte inbilla sig, att det finns någon annan utväg än den enda: underkastelse? Går och skjuter och skjuter på det nödvändiga, inbillar sig, att där finns en räddning utan att man behöver vara villig till allt. Tror att Gud kan vara – konciliant. Så futtig att jag försöker göra Gud futtig.

... medan ett sådant fel – fast det vid första ögonkastet kan tyckas obetydligt – mycket väl kan vara en varningssignal – ett tydligt tecken på att vårt gudsförhållande brister i djup och fasthet ...

Malin 1. Brister i djup och fasthet! Lyckliga, lyckliga människor, som inte har kommit längre på det sluttande planet! De som ännu kan tala om ett gudsförhållande! De som inte har kommit så långt bort, att de är helt och hållet i mörker!

Malin 2. Jag vill bort! Jag vill inte höra mer! Ångesten kväver mig! Vart ord och vart tonfall är en dom, och jag vill inte bli dömd! Jag vill bort!

Malin 1. Du är ett fegt kräk, som inte vill se sanningen i ögonen! Du ska stanna, du ska se, du ska höra och fatta vad du är ... Du ska dömas. Det är rättvist. Det är för lite för att kunna kallas rättvist!

... men en ånger efter Guds sinne är bara den, som har till följd en verklig sinnesändring, en fördjupning av vårt andliga liv ...

Malin 1. Stämmer. Och därför är all min ånger, all min förtvivlan bara en rök i vinden och en synd till att bära på – om nu det oändliga kan tänkas med råge.

Malin 2. Jag vill åtminstone få ett anfall, gråta, komma ut!

Malin 1. Du sitter där du sitter och hör detta till slut. Du skall fatta dig själv i hela ditt elände, du ska ha lite till, det gör dig så gott – jag hatar dig.

... Fader vår, som är i himmelen ...

Malin 1. Och vet mig fördenskull vara värd en evig fördömelse.

Då hon lyfte huvudet efter bönen, fastnade hennes blick i Siv Lindvalls nacke. En fin smärt pelare, som steg ur fulländade halsåsar som en lugn hymn. Och det underliga skedde, att Malins spända och plågade muskler för ett ögonblick slappnade i vila, att de irrande rastlösa ögonen fann ett fäste, att tankarna släppte domen och domnade bort i det befriande vackra linjespelet där framför henne. Tankarna, som annars alltid måste tvingas till uppmärksamhet – de behövde inte tvingas här, de var där och stannade utan att kunna slita sig därifrån.

En befrielse. Ett under.

Då bänkraderna efter psalmsången tömdes en efter en, sopades Malin med nästan utan att märka det. Hon gick försjunken i undran. Det var en gåtfull förlossning hon hade upplevat. Inte för alltid, inte för lång tid, men för så lång tid som en osalig behöver för att hämta andan.

Kanske det är så, att allt som är mycket vackert har en mystisk vila att ge. Underligt och heligt.

Men hon hade varit med om liknande förr. Då hon kom trött och nedstämd från skolan, hände det, att hon med avsikt gick en bestämd gata, där det låg ett vackert hus med rena, välavvägda proportioner. En del av hennes trötthet kunde lätta, då hon sög upp byggnadens former – eller kanske snarare lät sig sugas upp av dem. Under ångestens tid hade yttervärlden dragit sig långt tillbaka och lämnat henne åt hennes obarmhärtiga inre. Nu såg det ut, som om den för ett ögonblick hade förbarmat sig och mött henne med en tröst bortom förståndet.

Bakom en resignerad tacksamhet vaknade redan ett litet girigt hopp: fick hon räkna på upprepning?

Sista dagarna av påsklovet skulle Malin fara till Uppsala och hälsa på Nora Hermansson, som låg där och studerade. De hade träffats på några av Kristliga Gymnasistförbundets sommarmöten, och Nora hade ofta varit ett slags biktmoder för Malin, fast de nu, under Noras studietid, knappast träffades mer. Malin ville egentligen inte. Visst var det en skön tanke att slippa ifrån utbrotten vid middagsbordet för några dagar, men det skulle komma så mycket annat pinsamt i stället. Hjälp väntade hon sig inte av någon människa, vila kunde hon inte hoppas på under nuvarande förhållanden: Nora hörde till dem, vilkas aktning hon bra gärna skulle velat förvärva – och bara ett behålla den lilla sympati hon kanske i alla fall hade skulle i det här tillståndet kosta Malin en sådan ansträngning, att hon inte ens trodde det skulle lyckas alls. På sätt och vis var det en resa med det bittra målet att förlora, en vän. Men mor hoppades så mycket av det lilla luftombytet.