Inga andra barn hade haft det som de.

Var deras farmor hade lärt sina sagor och visor, det visste de inte, men hon trodde själv varje ord, som hon berättade. När hon hade talat om något riktigt märkvärdigt, brukade hon blicka de små barnen djupt in i ögonen och säga till dem i sin mest övertygande ton: »Allt det här är så sant, som att jag ser er och ni ser mig.»

En morgon, då barnen hade kommit ner till frukost, hade de inte fått gå in i kökskammarn och säga godmorgon till farmor, som de brukade, därför att hon var sjuk. Sedan hade hörnsoffan i sängkammarn stått tom hela dagen, och det hade varit omöjligt att begripa hur de långa timmarna skulle få ett slut.

Några dagar efteråt talade man om för de små barnen, att deras farmor var död. Och när hon låg färdigsvept i sin kista, fördes de fram för att kyssa hennes hand. De voro rädda för att göra det, men då sade någon till dem, att detta var sista gången, som de kunde tacka farmor för all den glädje, som hon hade berett dem.

Sedan kom det en dag, då visor och sagor körde bort från gården, inpackade i en lång, svart kista, och aldrig vände tillbaka.

Det blev en tid av tung saknad för de små barnen. Det var, som om dörren till en hel vacker, förtrollad värld, där de förr fritt kunde gå ut och in, hade blivit stängd. Och nu fanns det ingen, som förstod sig på att öppna den dörren.

Så småningom lärde de sig att leka med dockor och leksaker som andra barn, och då kunde det ju se ut, som om de inte mer saknade sin farmor eller kommo ihåg henne. Men så var det visst inte, utan hon levde alltjämt kvar i deras hjärtan. Och alla de små historier, som den gamla hushållerskan berättade om deras farmor, kunde de aldrig tröttna att lyssna till. De gömde dem och bevarade dem såsom skatter, som de aldrig ville förlora.

SPÖKET I VILARSTENSBACKEN.

Den gamla hushållerskan brukade säga, att det inte kunde vara så värst längesedan, som Mårbacka blev lagt under plog och fick bofasta invånare, därför att gammelfrua hade talat om, att när hon var ung, levde det ännu i mans minne, att Mårbacka en gång hade varit en sommarsäter under en av de gamla bondgårdarna, som lågo väster om dalgången, närmare Fryken.

Men till att efterforska när i hela världen det var, som den första kreatursflocken kom ditdrivande och den första fäboden restes där, det hade gammelfrua sagt vara rent lönlöst. För se, vallhjon, de kunna hålla till på ett ställe i tusentals år utan att lämna spår efter sig. Det var minsann inte mycket, som fanns kvar sedan deras tid här på Mårbacka.

Själva namnet Mårbacka trodde gammelfrua i alla fall att det var ett av vallhjonen, som hade givit den backiga sandmon nedanför Åsberget, där de förde sina hästar och andra kreatur i vall. Och likaså hade hon sagt, att det var de och deras kreatur, som hade trampat upp vägarna.

Att det var vallhjonen, som hade tagit upp vägen söder ifrån längsmed Åsberget, det var given sak, därför att från det hållet måste de ha kommit tågande med sin boskap. Och vägen öster ifrån, som stupade rätt utför berget, den var nog deras verk. På den gingo de, när de ville hälsa på fäbodfolk på andra sidan Åsberget. Och vägen åt nordväst, åt Sunnehållet, den var så elak, så nog märktes det, att den var gammal getstig. Men rätt åt väster hade gammelfrua menat att vallhjonen inte skulle ha haft någon väg.

Väster ut låg gammal sjöbotten med dyiga ängar och sumpiga kärr, som genomdrogos av en slingrande älv. När valljäntan stod på stentröskeln utanför sin koja, kunde hon se hemgården på andra sidan dalen, men för att komma dit måste hon göra en lång omväg åt norr eller åt söder.

Oftast måtte väl vallhjonen ha kommit vandrande söder ifrån, för »Vilarsten», där de brukade rasta under den långa färden, låg ju ännu kvar i vägkanten ett stycke söder om gården. Vägen var också bäst åt det hållet. Det hade bara varit det felet med den, att vallhjonen inte tordes gå den om natten, sedan det hade blivit mörkt.

Se, på den tiden, då Mårbacka ännu var en sommarsäter, hade det i Sunne socken funnits en präst, som var så elak och sträng, att en karl, som hade varit dräng hos honom ett par månader, gick och hängde sig. Nå, prästen tänkte sig inte för, utan när han hade fått veta vad som hade skett, skyndade han att skära ner den döde och bära ut honom på gården. Och gammelfrua hade sagt, att bara fördenskull, att han hade rört vid en självspilling, och visst inte för något annat, tyckte folket, att han var vanhelgad och oren. I Sunne församling tilläto inte människorna, att han trädde inom kyrkdörrn, utan kyrkan fick stå stängd, till dess att en annan präst hann att bli tillkallad.

Men den där prästen hade också brukat resa ner till Ämtervik och hålla gudstjänst, för här fanns kyrka och ett litet prästbol, där han kunde ta in, men ingen präst. Och nu måtte väl den här Sunneprästen ha tänkt sig, att Ämtervik, det låg så långt borta ur världen, så att där hade de nog inte fått reda på att han var oren. Dit borde han väl kunna resa och fira gudstjänst som vanligt.

Han red också ner till Ämterviks kyrka, men det onda ryktet om honom hade hunnit dit likaså snart som han själv, och medan han mässade framför altaret, viskade folket i kyrkan om vad han hade gjort och att han var ovärdig att gå in i ett Guds hus.

Och det var inte nog med detta, utan bönderna i Ämtervik tyckte, att han hade visat dem stor sidvördnad. De sade till varandra, att de voro likaså bra karlar som Sunneborna, och ville inte hålla till godo med en präst, som dessa hade ratat.

Några unga karlar enade sig om att de ville ge honom en minnesbeta. Men som de visste, att det var farligt att bära hand på en präst, beslöto de att vänta, tills han begav sig på hemvägen. Han red ensam, och det fanns månget ödsligt ställe på ridstigen mellan Sunne och Ämtervik, där det kunde passa sig för dem att lägga sig på lur och vänta in honom.

Prästen måtte emellertid ha känt på sig, att det var fara å färde. Han vände inte tillbaka till Sunne på den vanliga vägen väster om dalen. Han vek av in på säterstigarna, som löpte på östra sidan, förbi Mårbacka, och tänkte väl, att han skulle kunna leta sig fram till hemmet också på det sättet.

Men gammelfrua hade sagt, att när de, som lågo vid vägkanten och väntade på prästen, märkte, att han inte visade sig, förstodo de, att han hade smugit sig undan dem, och tyckte, att de inte hade annat att göra än att gå hem med oförrättat ärende.