Där sitter en råtta, tänkte han. Jag ska ta koppen med flugorna och kasta den i ryggen på henne. Om hon då springer sin väg, är det en riktig råtta.

Och han lyfte handen men lät den åter tveksamt sjunka. Ty visshetens företräde framför ovissheten bekänner människan med sina läppar men icke med sitt hjärta.

Vad åter råttan beträffar, så hade hon nu som alltid goda och förnuftiga skäl för sitt handlingssätt. Hon höll sig orörlig och till utseendet bekymmerslös, fast hennes ställning i själva verket var förtvivlad. Minsta rörelse betydde döden. Alltså satt hon stilla. Vilket visserligen även det betydde döden. Ty två eller tre alnar bakom henne låg herr Markurells katta, solade sin mage, slickade sina tassar och skänkte då och då ur lätt vidgade ögon en smeksam blick åt den sittande råttan.

En junidag är lång, tänkte herr Markurells katta.

Lektorn i historia tänkte:

Jag behöver inte kasta koppen. Där ligger en katt. Om råttan vore riktig, skulle även han se henne. Om han såge henne, skulle han ta henne. Men han tar henne icke.

Få människor i Wadköping ha så illa brukat sin ungdom och mandom att de på äldre dagar nödgas betvivla en råttas existens. Lektorn i historia, Ivar Barfoth, var icke heller någon äkta Wadköpingsbo och dessutom tillhörde han den Markurellska kretsen. Allt dåligt eller misstänkt hade en viss benägenhet att samla sig kring herr Markurell, som även han var en utsocknes. Sådana män fostras icke i Wadköping.

Likväl måste släktena Markurell och Barfoth hava tidigare förbindelser med staden. I hörnet av Vedbotorget och Klockaregränd ligger ett lågt, långt gammalt hus, som av ålder kallas Markurellska huset. Ännu så sent som i början av åttiotalet ägdes och beboddes huset av en fröken Markurell. Hon hade hos sig en svagsint gosse, som var hennes son eller systerson, ovisst vilket. Man vet över huvud taget mycket litet om fröken och gossen. Blott det, att fröken varje lördagskväll klockan sex spelade koraler på en kammarorgel och att gossen samtidigt satt i ett fönster åt torget och grät. Varför han grät är obekant. Men barnen från kvarteren kring torget brukade samlas på gångbanan utanför fönstret. De gjorde icke narr av den gråtande, svagsinte gossen, vilket hade varit synd; de endast betraktade honom. Ackompanjerad av orgeln grät den stackars gossen så ihärdigt och trofast, som om han trots sin hjärnas svaghet hade förstått, vilket nöje han beredde de kära små kamraterna på andra sidan rutan. En dag kom en ängel från himlen och hämtade honom. Det skedde just en lördag strax efter klockan sex, då fröken Markurell spelade koraler och gossen grät. Barnen voro mangrant församlade. När de blevo ängeln varse, stego de något åt sidan så att han kom åt att öppna fönstret och lyfta ut gossen. Med gossen tryckt i sin famn svävade ängeln snett över torget, vilade en stund på domkyrkotuppen och fortsatte sedan färden mot det osynliga.