Tag mig, led mig, var mig nära!
Ske mig vad du sen må ämna!

Vägskäl

Ljus såg jag lysa, ja, gudaljus på de eviga topparna.
Saliga vandrade där i en bävande mystisk glans,
genomlysta av Gud som av solen de fallande dropparna,
genomlysta av vilan i världar, där tid ej fanns.

Ve mig, min fot är för tung för de svindlande höga stigarna,
ve mig, som danats av mull och vars tanke är stål och sten!
Aldrig jag finner en plats bland de drömmande saliga tigarna,
aldrig min hjässa skall krönas av skådandets helgonsken.

Dig vill jag söka, min Gud, i det enkla, det gråa, föraktade,
dig vill jag söka i världen, i vardagens strävan och id.
Himmelens gyllene stillhet, varefter mitt hjärta traktade,
är den förmer än din möda, din heliga, brinnande strid?

Herre, din sällhet är din. Du gav, och du tog, och du döljer dig.
Giv vad du bjuder - ej ro, men din kamp, och din ande därtill.
Herre, på världens slagfält som svärd eller båge jag följer dig.
Giv mig en tron, om du önskar, eller ett kors, om du vill!

Det bästa

Det bästa som vi äga,
det kan man inte giva,
det kan man inte säga
och inte heller skriva.

Det bästa i ditt sinne
kan intet förorena.
Det lyser djupt där inne
för dig och Gud allena.

Det är vår rikdoms råga
att ingen ann kan nå det.
Det är vårt armods plåga
att ingen ann kan få det.

Morgonsång

Detta är livets tigande timme,
solig och salig,
skrattande vit i maktmedveten ro.
Jublet och sångerna tystnat,
ty Glädjen steg över bräddarna.
Hell dig, Glädje, Glädje,
i ditt tysta, självhärliga löje!
Du allena kan pejla
världarnas hemlighet.

O bubblor, bubblor, o skum, skum
är all vår oro, all vår klagan,
ja skum på omätliga vidder,
bubblor på oceanen
är det som vi jaga och vårda och frukta,
men Glädjen, Glädjen är världens grund.

Hur vågar jag...? Och dock!
Tror du att livets blomma,
tusenfaldigt av lidande ristad,
skulle alltjämt i mörkaste mörker
lysa i skönhet trots allt,
om ej dess rot och hjärta vore
tungt, jag bräddat av salighet?

O bubblor, bubblor, o skum, skum
är all vår smärta, vår blinda klagan.
Glädjen ensam vet mer än andra.
Ja, i dess heliga vita stunder
vilar i bladens dallrande dager
återskenet av gudomsdjup,
leende, leende.

Som flodvågor, som åskbyar
höljer mig dagens oro snart.
Låt mig minnas i gråt och gråhet,
att klarhetens bländande ögonblick
tvang mig säga till livet och döden,
till hela världen och även till mig:
"Amen, amen,
ske alltså!"

Tidig vår

En slöjlätt dimma över ängen står,
och pärlgrå dagg bestänker bleka blad -
en vårlig morgon, sval och vemodsglad,
då luftig blom slår ut från dävna snår.

I gräset glimmar matt narcissers rad.
Från spröda kalkar sprids en doft av vår,
när över dem med drömska blickar går
en gosseädling ifrån Arnos stad.

En undrans lycka vilar på hans drag.
Hans gång är full av tafatt vekt behag.
En bok han bär så varsamt som en vis.

Han märker knappast ängens paradis,
men stirrar aningsblek som vårens dag
mot gåtfullt fjärran, gömt i morgondis.

En målares önskan

Jag ville måla ett ringa grand
av slitnaste vardag, så nött och grått,
men genomlyst av den eld, som förmått
all världen att springa ur Skaparens hand.
Jag ville visa, hur det vi försmå
är heligt och djupt och Andens skrud.
Jag ville måla en träsked så,
att människorna anade Gud!

Till en okänd efterkommande

Jag bröt mitt bröd, som andras hand fått baka,
och drack mitt vin, som jag ej själv beredde.
De, som haft mödan, fingo aldrig smaka
dess frukt, förrn de på mörka vägar trädde.

Vad jag har sått, skall du i morgon skörda.
O må mitt säde hundrafaldigt bära!
De bära fröjd, som bära andras börda,
de skära liv, som andras skördar skära.

Inåt

Min Gud
och min sanning
såg jag
i en sällsam stund.
Mänskors ord
och bud tego.
Gott och ont
min själ glömde.
Min Gud
och min sanning
drack jag
i min ängslans stund.

Min Gud
var salt mörker,
min sanning
hård metall.
Djupt skalv jag.
Naken stod jag,
sköljd av vågor
av kall sanning,
kall, stark,
föraktfull sanning -
min Sanning
och min Gud.

Barfrost

Guld och blek koppar! Rimfrost på guldbruna gärden!
Glittrande kall är den vida gyllne världen.

Solflod och guldflod jag ser genom molnen sig tvinga,
skrattande kylig som viljornas vässade klinga.

Leende trotsig den fram genom rymderna bryter,
strålgul och frostig kring ängar och gärden den flyter.

Hör, den får ljud, och det jublar i vidderna klara!
Hör, hur all världen får sjungande röst till att svara!

Slagen och sargad och skövlad väl tusende gånger
sjunger hon trotsigt den eviga livslustens sånger.