De, som haft mödan, fingo aldrig smaka
dess frukt, förrn de på mörka vägar trädde.

Vad jag har sått, skall du i morgon skörda.
O må mitt säde hundrafaldigt bära!
De bära fröjd, som bära andras börda,
de skära liv, som andras skördar skära.

Inåt

Min Gud
och min sanning
såg jag
i en sällsam stund.
Mänskors ord
och bud tego.
Gott och ont
min själ glömde.
Min Gud
och min sanning
drack jag
i min ängslans stund.

Min Gud
var salt mörker,
min sanning
hård metall.
Djupt skalv jag.
Naken stod jag,
sköljd av vågor
av kall sanning,
kall, stark,
föraktfull sanning -
min Sanning
och min Gud.

Barfrost

Guld och blek koppar! Rimfrost på guldbruna gärden!
Glittrande kall är den vida gyllne världen.

Solflod och guldflod jag ser genom molnen sig tvinga,
skrattande kylig som viljornas vässade klinga.

Leende trotsig den fram genom rymderna bryter,
strålgul och frostig kring ängar och gärden den flyter.

Hör, den får ljud, och det jublar i vidderna klara!
Hör, hur all världen får sjungande röst till att svara!

Slagen och sargad och skövlad väl tusende gånger
sjunger hon trotsigt den eviga livslustens sånger.

Vårens väntan

Går jag ej här rusig av rosendoft
- ändå ha inga rosor kommit! -
Skälver ej allt höljt i gudomligt skir?
Hemliga löften dagrarna viska.

Fjärranifrån nådde mig nyss en vind,
lätt som en återhållen andning,
fylld av en blyg bävande väntans doft.
Allt sedan dess ett under jag anar.

Intet jag vet - går som i fjärran land,
går som i dröm, i dröm om rosor.
Allt är som förr - likväl är allt förbytt.
Sällsamma gåtfullhet över tingen!

Önskenatt

Om någon stjärna lossnar
och segnar vit genom luften,
då fyller hon, sägs det, var bön, som når
den korta glimrande banan.

Jag väntar och väntar. Det är april,
en ljum och lyhörd natt i april,
då gräset växer och stjärnorna lyssna -
de gå så lugna i natt sin väg,
och ingen enda snavar och faller!

Men om jag somnar, så gör det allsintet:
sliter en stjärna sig lös i natt,
så måste hon känna min bön, var hon sjunker,
fastän jag sover -
ty hela den tysta, tysta natten
är hela den vida, vida rymden
alldeles full av min enda önskan!

O en klinga...

O en klinga,
sviktande böjlig och stark,
o en smidigdansande klinga,
lydande stolt den strängaste lag,
rytmens hårda lag i stålet -
o en klinga
ville jag vara till kropp och själ!

Dig jag hatar,
du mitt usla videväsen,
du som flätas, du som vrides,
lydande tåligt andras hand.
Dig jag hatar,
du mitt lata drömmarväsen.
Du skall dö.
Hjälp mig, mitt hat, du längtans syster,
hjälp mig varda
klinga, ja klinga,
dansande svärd av härdat stål!

Du

Sval är din röst som källors sorl, och ditt väsen
syrligt friskt som höstens doftande frukter.
Klar i ditt öga vilar
höga septembers kyliga munterhet.

Springbrunn är du, vars soligt glittrande stråle,
skön i sin jämvikt, skön i sin formstränga båge,
skön i sin styrka, äger
makten att älska gränser och ädla mått.

Hell ditt lekande lugn, din vårliga hälsa!
Hell din andes ljuva gudomliga adel,
tecknad i dragens renhet
och dina lemmars sjungande harmoni!

Morgon

När morgonens sol genom rutan smyger,
glad och försiktig,
lik ett barn, som vill överraska
tidigt, tidigt en festlig dag -
då sträcker jag full av växande jubel
öppna famnen mot stundande dag -
ty dagen är du,
och ljuset är du,
solen är du,
och våren är du,
och hela det vackra, vackra,
väntande livet är du!

Dröm

Skymning över en okänd stig...
Färglösa mullväxter,
stora svampar
spira ur marken, där ljudet kvävs.
Slingrande kala stammar
sträcka sig upp och försvinna i mörkret.
Hör det hemska suset där uppe,
som aldrig tystnar!

Nyss i solen
sjöng jag på blommande ängar
Pan, Pan, den store Pan.
Hånfullt viska nu
kärrens susande bubblor:
"Här i de hemliga djupens skog,
här är också hans boning!
Vågar du ännu sjunga
Pan, den store Pan?"

Hjälp, min fot sjunker!
Gungfly är marken,
Ruvande lura
svarta vatten, halvt i sömn,
orörliga, outgrundliga,
på mig, sitt rov.
Alarnas ormlika stammar,
vuxna ur våta kärret,
vrida sig kvidande hit och dit.
Ångesten sträcker sig ur dyiga vatten
händer, svarta och knotiga,
lika de fuktdrypande
murkna grenar, där mossan gror.
Hjälp, o hjälp, vilka hemliga
djup, som begära mig!

Likväl - är det ej blommors doft?
Runt omkring över mörka kärr
lysa knoppar,
vita knoppar -
o de slå ut, de slå skimrande ut!
Min fot får fäste bland vita kalkar,
och över djupen far ett sken -
det ljuvaste löje.

Böj dig, hjärta,
böj dig och tillbed!
Här i de hemliga djupens skog
sjunger jag Pan,
sjunger jag bävande
Pan, Pan, den store Pan!

Till skönheten

När våra gudar falla
och vi stå ensamma bland spillror,
så utan fäste mer för våra fötter
som klot i rymden -
då skymtar du ett ögonblick, du höga Skönhet.
Då, endast då.
Så sträng som eld du talar tröst:
"Vad som än faller - jag står åter."
O stanna, stanna, heliga,
och fräls min själ
från lögnen av en måttlös sorg!

Minne

Stilla vill jag tacka mitt öde:
aldrig jag mister dig helt.
Som en pärla växer i musslan,
så inom mig
gror ditt daggiga väsen ljuvt.
Om till sist en dag jag har glömt dig -
då är du blod av mitt blod,
då är du ett med mig -
det gudarna give.

Förmaningen

"Barn!" sade Livet till mig en dag.