Anna Svärd
Anna Svärd
Bokutgåva
Stockholm. Albert Bonniers förlag 1928.
Epub-version
Skapad 2014-04-30.
Läs mer
Här kan du läsa verket på Litteraturbanken.
Mer om och av Selma Lagerlöf kan du läsa
här.
Litteraturbanken.se – The Swedish Literature Bank
FÖRSTA DELEN
Karlstadsresan.
I.
Vad man än kan ha emot Thea Sundler, så får man erkänna, att hon bättre än någon annan förstod sig på att handskas med Karl-Artur Ekenstedt.
Om man till exempel tänker på Charlotte Löwensköld, så hade hon också velat förmå honom att resa till Karlstad och försona sig med sin mor. Men för att beveka honom härtill hade hon påmint honom om allt det, som modern hade varit för honom, och till sist hade hon verkligen försökt skrämma honom med att han inte skulle kunna predika så bra som hittilldags, om han visade sig otacksam emot sin mor.
Det var alldeles, som om hon ville, att han skulle komma likt den förlorade sonen och tigga och be att bli tagen till nåder i hemmet. Det var ingenting för honom i den sinnesförfattning, vari han då befann sig, han, som hade haft så stora framgångar med sina predikningar och dyrkades av en hel församling.
Men Thea Sundler bar sig åt på ett helt annat sätt, när hon skulle förmå honom att göra en ny Karlstadsresa. Hon frågade honom om det inte var sant, det hon hade hört sägas om den kära tant Ekenstedt, att hon begärde, att man skulle be henne om ursäkt också för den allra minsta missgärning, som man hade begått emot henne. Men om hon var så noga med andra, så var hon väl också själv färdig och villig ...
Jo, det fick han erkänna att hon var. I samma ögonblick, som modern begrep, att hon hade förgått sig, var hon beredd att gottgöra och försona.
Då påminde Thea honom om den gången, då den kära tant Ekenstedt hade gjort den farliga resan till Uppsala mitt i tjällossningstiden, för att han skulle få be henne om förlåtelse. Och hon undrade på att han, som var en kristen präst, hade ett mindre försonligt sinnelag än en vanlig världsmänniska.
Karl-Artur förstod inte riktigt vart hon ville komma. Han stod bara och stirrade på henne.
Men fru Sundler sade då, att den här gången var det den kära tant Ekenstedt, som hade förbrutit sig mot honom. Och om hon var så rättrådig, som han påstod, så kunde han ju inte tvivla på att hon nu låg och ångrade sig och av hela sin själ längtade efter att få be honom om förlåtelse. Men hon kunde inte komma till honom, därför att hon var sjuk, och följaktligen var det hans plikt att fara till henne.
Detta var något annat än det Charlotte hade kommit med. Detta var inte att resa tillbaka till föräldrahemmet som en förlorad son, utan att träda in där som en segerherre. Nu for han inte för att begära nådig förlåtelse, utan för att ge. Det är omöjligt att beskriva hur detta tilltalade honom och hur tacksam han var mot Thea, som hade bragt honom på de tankarna.
Han hade knappt kommit ur kyrkan på söndagen och fått sig ett mål mat hos organistens, innan han for i väg till Karlstad igen. Ja, han var så ivrig, att han reste hela natten. Han höll sig vaken genom att tänka på hur vackert det skulle bli, då han och modern råkades. Det var ingen, som kunde göra ett sådant möte vackrare än hon.
Han kom fram till Karlstad vid femtiden på morgonen, men for inte direkt hem, utan tog in på gästgivargården. Om moderns sinnelag mot honom hade han inte minsta tvivel, men han kunde inte vara lika säker på fadern. Det vore alls inte omöjligt, att han skulle neka att släppa in honom, och det ville han inte utsätta sig för i skjutsbondens närvaro.
Värden på gästgivargården stod på sin trappa och kände igen Karl-Artur som gammal Karlstadsbo, då han kom resande. Han hade kanske hört ett och annat om att det hade uppstått en brytning mellan honom och föräldrarna, därför att den unge prästen ville gifta sig med en dalkulla. Han tilltalade honom varsamt och deltagande, men Karl- Artur såg så lugn och belåten ut och svarade så muntert, att värden fick den tron, att ryktet om osämjan var alldeles falskt.
Karl-Artur begärde ett rum, där han tvättade av sig resdammet och gjorde en mycket omsorgsfull toalett. När han kom ut igen, var han iförd prästrock, prästkrage och hög, svart hatt. Han hade satt på sig ämbetsdräkten för att visa modern i vilket fromt och prästerligt sinnelag han var kommen.
Gästgivarn frågade honom om han ville äta frukost, men han sade nej. Han ville inte fördröja det lyckliga ögonblick, då han och modern skulle falla i varandras armar.
Han gick raskt genom gatorna och ställde kosan mot Klarälvsstranden. Han kände precis samma stora och glada förväntan som på den tiden, då han hade varit student i Uppsala och kommit hem till en ferie.
Men plötsligt stannade han och såg lika bestört ut, som om han hade fått ett slag rätt i ansiktet. Han hade kommit så nära det Ekenstedtska huset, att han kunde se, att det stod tillbommat med fönsterluckorna tillskruvade och alla dörrar stängda.
I första häpenheten föll det honom in, att värdshusvärden hade skickat bud till föräldrarna för att tala om, att han var kommen, och att de hade bommat till huset för att stänga honom ute. Han blev eldröd av harm och vände sig tvärt om för att gå sin väg.
Men det dröjde inte länge, innan han började skratta åt sig själv. Klockan var knappast sex, och huset stod stängt på det här sättet alla mornar. Det var då för löjligt av honom, att han hade kunnat tro, att luckorna voro tillskruvade och dörrarna låsta för att utestänga just honom. Han gick tillbaka till trädgårdsgrinden, sköt upp den och tog plats på en trädgårdsbänk för att vänta på att huset skulle vakna.
l alla fall kunde han inte låta bli att hålla det för ett dåligt tecken, att hemmet hade stått stängt, när han hade kommit.
1 comment