Han var alls inte så glad längre. Den stora tillförsikten, som hade hållit honom uppe hela natten, hade gått sin kos.

Han satt och såg på de vackra blomrabatterna och på den fina gräsmattan. Och han såg på det stora och vackra huset. Sedan tänkte han på henne, som regerade över allt detta och som var så uppburen och firad, och han sade till sig själv, att det inte fanns någon möjlighet, att hon skulle be honom om ursäkt. Snart kom han så långt, att han varken kunde förstå Thea eller sig själv. I Korskyrka hade han tyckt, att det var en naturlig och given sak, att överstinnan skulle ha ångrat sig, men här insåg han, att det var ren galenskap.

Han blev så övertygad om detta, att han ville gå sin väg med detsamma. Ja, han reste sig för att gå. Han var ivrig att komma därifrån, innan någon människa hade sett honom.

Men just som han stod vid grinden, kom han att tänka på att det troligen var sista gången, som han gjorde ett besök i sitt hem. Då han nu gick, så var det för att aldrig komma tillbaka.

Därmed lät han grinden stå halvöppen och vände om för att gå runt tomten och taga farväl.

Han gick förbi husknuten och kom in under de stora, vackra träden på älvstranden. Ja, här skulle han aldrig mer gå och se den vackra utsikten. Han betraktade länge roddbåten, som låg uppdragen på stranden. Det var väl ingen, som brydde sig om den numera, sedan han var borta, men han såg, att den var tjärad och målad, alldeles som på den tiden, då han brukade ro ut med den.

Han skyndade bort till ett litet grönsaksland, som han hade skött om, när han var barn, och han fann också det precis som förr, med alldeles samma grönsaker, som han hade odlat där. Och han förstod, att det var modern, som hade styrt om detta. Det var hon, som hade lagat, att det lilla leksakslandet hade hållits vid makt. Det måtte vara minst femton år, sedan han själv hade skött om det.

Han letade efter äpplekartar under ett astrakanträd och stoppade en på sig, fastän den var kålgrön och hård, så att han inte kunde bita i den Och han smakade på krusbär och vinbär, fastän de redan voro gamla och övermogna.

Han gick bort till uthuslängan och fann reda på en trädgårdsbod, där han hade haft stående en liten spade, en kratta och en skottkärra. Han tittade in, ja, han hade inte behövt undra. Alla tre sakerna funnos på samma plats, där han hade lämnat dem. Ingen hade fått städa undan dem.

Nu var visst klockan så mycket, att han borde skynda bort, om han skulle komma därifrån osedd. Men alltid var det något, som han ville se för sista gången. Alltsammans hade fått ett nytt värde för honom. »Jag visste inte hur kärt allt det här var mig», tänkte han.

På samma gång skämdes han över att vara så där barnslig. Han skulle inte ha velat, att Thea Sundler hade sett honom, hon, som så mycket hade beundrat de hjältemodiga ord, som han hade uttalat för ett par dagar sedan, då han hade sagt sig fri från både hem och föräldrar.

Slutligen började han misstänka, att det, som höll honom kvar, var en hemlig förhoppning, att någon skulle få se honom och släppa in honom. Men då han fick detta klart för sig, tog han ett raskt beslut och gick sin väg.

Han hade redan kommit ut ur trädgården och stod framför grinden, när han hörde, att ett fönster öppnades i det igenbommade huset.

Det var omöjligt att låta bli, han måste vända sig om. Fönstret till överstinnans sängkammare hade blivit uppkastat, och där stod syster Jaquette och lutade sig ut för att inandas den friska morgonluften.

Det dröjde inte en sekund, förrän hon fick syn på honom, och strax började hon vinka och nicka. Och mot sin vilja gjorde han detsamma. Han nickade och vinkade tillbaka, och han pekade på den tillstängda förstudörren. Då försvann Jaquette ur fönstret, och om ett par minuter hörde han hur det började knarra i reglar och lås. Dörren gick upp, systern kom ut på tröskeln och sträckte händerna emot honom.

Han skämdes både inför Thea och inför sig själv, för han trodde inte i det ögonblicket, att modern skulle be honom om förlåtelse. Han hade ingenting i hemmet att göra, men han kunde inte hjälpa det, han sprang ändå fram till Jaquette. Han tog hennes händer och drog henne intill sig och var så glad över att hon hade öppnat för honom, att tårarna kommo honom i ögonen.

Hon blev förfärligt lycklig.