Lika krokig och böjd, som hon hade kommit in i rummet, gick hon bort till spisen och satte sig på spishällen.

Ja, vad skulle Svärdsmor tänka? Dottern hade säcken likaså full, som när hon hade gått sin väg förra våren. Hade hon ingenting fått sälja på hela sommarn? Hade hon varit sjuk, hade hon gått och fördärvat sig på något sätt? Hon blev så rädd för vad hon skulle få höra, att hon inte tordes fråga.

Men Anna Svärd måtte ha varit av den meningen, att modern inte skulle kunna ta emot det stora budskapet på ett rätt sätt, om hon inte först hade känt sig mer olycklig och förkommen än någonsin, så att hon frågade med ömklig röst om inte modern, som var utvilad, ville göra henne den tjänsten att spänna upp säcken.

Jo då, Svärdsmor ville visst tjäna henne på vad sätt hon kunde, men händerna darrade, så att det dröjde en god stund, innan hon kom till rätta med alla knutar och söljor och kunde gräva sig ner i säcken. Men när hon det gjorde, ja, fastän Gammel Berit hade varit med om mångahanda, så fick hon erkänna, att den gången gick det runt i huvudet på henne. För vad skulle hon tänka om allt det, som hon plockade upp ur säcken? Hon såg varken till trådknappar eller silkedukar eller synålsbrev. Det första hon fick tag i var en liten skinka, och under den låg en stor påse bruna bönor och en likaså stor påse gula ärter. Hon såg inte till en bandbunt, inte en sy-ring, inte en bit kattun, ingenting sådant, som en gårdfarihandlerska borde ha i påsen, utan bara havregryn och risgryn, kaffe och socker, smör och ost.

Håret ville resa sig på henne. Hon kände ju dotter sin. Hon var inte den, som kom hemdragande med kalasmat. Hade hon mist förståndet, eller vad var det åt henne?

Gumman var färdig att springa ut efter svågern, för att han skulle ta reda på hur det stod till, men lyckligtvis kastade hon dessförinnan en blick bortåt spisen och såg då, att dottern satt och skrattade åt henne. Hon förstod, att Anna bara hade spektaklats med henne, och hon tänkte, att med rätta borde hon köra ut henne. Men hon ville inte göra det heller, förrän hon hade fått reda på hur allt hängde ihop, för det var inte mindre ovanligt, att dottern ville leka och skämta, än att hon var slösaktig.

»Åt hocken är det, som du har buri hem allt det här?»

»Det är fäll åt dej, det.»

Svärdsmor hade velat tro i det längsta, att det var någon av grannkvinnorna, som hade bett dottern att föra med sig hem de fina matvarorna. Nu gick det återigen runt i huvudet på henne.

»Tok!» sade hon. »Int kan jag tro, att du går och bär dej fördärvad för mi skull.»

»Jag fick utsålt på hemvägen. Det blev så konstigt å gå, när jag int hade någe i påsen. Jag fick lov å stoppa i den vad jag kunde få tag i.»

Men Gammel Berit, som var van att blanda ut sitt mjöl med halm eller bark och som sällan hade det så präktigt, att hon åt mjölk till vattgröten, kunde inte nöja sig med den förklaringen. Hon satte sig bredvid dottern i spisen och tog hennes hand i sin.

»Du får tala om för mej vad du har råka ut för.»

Då äntligen måtte Anna Svärd ha funnit henne tillräckligt förberedd. Hon höll inte längre tillbaka den stora nyheten.

»Ja, sir du, mor, det är ett under. Det är ett under lika stort som någe, som står omtalat i bibeln. Det borde predikas om’et i körkorna.»

III.

Både mor och dotter voro sams om att den första, som borde få höra den stora nyheten, kunde inte vara någon annan än Jobs Erik.

Han var inte endast deras närmaste släkting, utan Anna Svärd hade alltid stått väl hos honom, och många gånger hade han sagt, att om bara brorsdottern kunde skaffa sig en brudgum, så skulle han göra bröllop åt henne.

De gingo in till honom tidigt på eftermiddagen och kommo över honom, när han satt i spisen och knackade ur pipan askan efter den usla björnmossan, som han rökte i stället för tobak. Så här års, när ingen av de unga karlarna, som hade dragit söder ut på arbete, ännu var hemkommen, fanns det inte en kardus röktobak att uppdriva i hela Medstubyn.

Anna Svärd såg genast, att han var i dåligt humör, men hon blev varken skrämd eller ledsen. Hon tänkte bara, att när han fick höra det stora budskapet, skulle han nog bli glad igen.

Jobs Erik var lång och reslig med mörkt hår, regelbundna drag och djupa blå ögon. Anna Svärd var så lik honom, att hon kunde ha varit hans dotter. Likheten låg inte bara i det yttre. Jobs Erik hade också i sin ungdom dragit kring landet som gårdfarihandlare. Han hade varit knepig och förslagen, alldeles som hon, och tjänat bra med pengar. Då hans egna barn hade blivit vuxna, hade han velat sända ut dem på samma bana, men ingen av dem hade haft fallenhet för yrket. Anna Svärd däremot hade haft både den rätta lusten och de rätta anlagen, och farbrodern brukade skryta med henne och upphöja henne på de egna barnens bekostnad.

Men då hon steg in i stugan den här gången, blev det minsann inte tal om skryt eller beröm.

»Är du nu rent galin?» ropade farbrodern emot henne. »Har du gått ifrån alla di stora höstmässorna?»

Men hon, som hade fått vara med om ett så stort under och blivit utvald till lycka och upphöjelse framför alla andra fattiga gårdfarihandlerskor, ja, till och med framför alla de kullor, som voro uppväxta i Medstubyn i hennes tid, hon tyckte inte, att det gick an att komma och berätta om sin förlovning så rättfram, som när man tackar för mat, utan hon var tvungen att göra en liten förberedelse, så att nyheten skulle få det mottagande, som den förtjänade.

Därför sade hon ännu ingenting om sitt äventyr. Hon svarade bara, att hon hade blivit trött på att vandra och hade längtat att få komma hem.

»En får aldrig bli trött», sade Jobs Erik, och därmed gav han sig till att berätta hur han hade stått i och vad han hade förtjänat.

Anna Svärd hörde på utan att avbryta, men när han äntligen teg, försökte hon göra en liten förberedelse till det, som komma skulle. Hon letade fram en kardus röktobak ur sin taska och bad honom hålla till godo.

Men nu förhöll det sig så, att Jobs Erik hade lånat Anna Svärd litet pengar, då hon för tre år sedan började sin rörelse.