Aldrig förr hade det fallit henne in att ge bort något. Det var en liten återskänk till Vår Herre.

Ja, vem var hon, att lyckan skulle komma strömmande över henne från alla håll? Var det därför, att hon hade gått ifrån höstmarknaderna och lämnat dem åt de gamla kamraterna, som folket i stugorna voro så ivriga att köpa? Under hela vandringen uppåt Klarälvsdalen var det likadant. Hejsan! Så snart som hon öppnade säcken, kommo de löpande, både stora och små, som om de trodde, att hon hade sol och stjärnor att bjuda ut. Innan hon hade hunnit halvvägs, märkte hon, att hennes varor började tryta.

En dag, då hon inte hade mera kvar i påsen än ett dussin hornkammar och några bandbuntar och var förargad över att hon inte hade kunnat bära med sig dubbelt så mycket varor från Karlstad, mötte hon gamla Ris Karin. Gumman kom norr ifrån. Hennes säck var så full, att den pöste, och trumpen och sur var hon själv, därför att hon inte hade fått sälja något på ett par dagar.

Dä köpte Anna Svärd alla de varor, som Ris Karin kom släpande med, och nyheten, att hon skulle gifta sig med en präst, den gav hon henne på köpet.

Anna Svärd tänkte, att den ljungbacken, där de sutto och gjorde upp affären, skulle hon aldrig glömma. Detta var ändå det roligaste, som hon hade haft på hela hemresan. Ris Karin blev lika rödgredelin i ansiktet som ljungen, och till sist pressade hon fram en tår. Men då Anna Svärd såg, att gumman grät, kom hon ihåg hur hon själv utan all egen förskyllan hade blivit upphöjd framför alla andra gårdfarihandlerskor, och hon gav henne litet mer betalt för varorna, än som först hade varit överenskommet.

Ibland, då hon stod högt uppe på en backe, ställde hon sig med ryggen mot en gärdsgård, så att hon hade stöd för säcken, och följde med ögonen flyttfåglarna på deras tåg söder ut. Om ingen fanns i närheten, som kunde skratta åt henne, ropade hon till dem, att de skulle halsa till den de visste, att hon önskade, att hon hade vingar, hon som de, så att hon kunde flyga till honom.

Ja, vem var hon, att hon skulle bli uttagen framför många andra och få sitt hjärta upplåtet, så att det hade börjat tala längtans och kärlekens urgamla språk?

II.

Anna Svärd var äntligen så långt kommen på hemvägen, att hon hade Medstubyn inom synhåll. Och först och främst stannade hon och såg efter, att den låg välbehållen på sin gamla plats utmed Dalälven, att gårdarna stodo där likaså tätt hopbyggda och voro lika låga och grå som vanligt, att kyrkan låg på det lilla näset söder om byn, alldeles som den brukade, och att björkholmar och tallskogar inte hade blivit bortsopade från jorden under hennes bortovaro, utan lågo kvar, där de skulle vara, de också.

Men sedan hon hade förvissat sig om allt detta, såg det ut, som om det skulle gå med henne som med många andra, att just som de äro nära målet, så känna de sig så uttröttade, att de knappast kunna nå fram. Hon fick lov att bryta av en stör från en gärdsgård, så att hon skulle få en käpp att stödja sig mot, och trots den hjälpen kunde hon bara släpa sig utåt vägen steg för steg. Ryggsäcken tyngde henne, så att hon gick dubbelviken, och andedräkten svek henne. Rätt som det var, blev hon tvungen att stanna för att pusta ut.

Så sakta det än gick för henne, nådde hon till sist fram till själva byn. Hon hade kanske hoppats på att hon skulle möta Gammel Berit, mor hennes, eller någon annan god vän, som kunde hjälpa henne med säcken, men hon råkade inte en människa.

En och annan var det väl ändå, som såg henne i hennes eländighet, och de undrade genast hur det skulle gå med modern, om nu dottern kom hem sjuk och förstörd, som det såg ut till. Ty Svärdsmor var ju en fattig soldatänka utan pengar och utan egen stuga, och hon skulle aldrig ha kunnat försörja sig och sina två barn, om inte svågern, Jobs Erik, som var en välbärgad man, hade låtit henne bo i hans gård i en liten kammare, som låg inklämd mellan stall och lagård. Berit var styv i sysslor och vävnad, hon var en sådan där mångkunnig människa, som man inte kan reda sig utan i en by. Men hon hade allt fått ligga i selen både natt och dag för att draga fram de två barnen, så att hon var närmast utsliten. Hon hade väl hoppats på någon lättnad nu, sedan dottern hade börjat med handeln. Måtte det nu inte stå för illa till! Det var ett dåligt tecken, att Anna kom hem i otid. Ja, de fattiga, de ska då jämt råka illa ut.

Anna Svärd letade sig fram mellan vedstaplar, timmerhögar och arbetsåkdon, som voro hopade mellan de många husen i Jobsgården, och nådde fähuskammarn. Modern var hemma för ovanlighetens skull. Hon satt mittpå golvet och spann lin. Man kan förstå hur rädd hon skulle bli, när dörren gick upp och dottern kom in närapå dubbelviken och stödd på en gärdsgårdsstör. Inte heller gjorde Anna Svärd något för att hindra, att modern skulle bli helt ihjälskrämd. Hon sade goddag så lågt, som om hon knappt kunde få fram ordet. Hon suckade och pustade, hon vände bort ansiktet för att inte behöva se gumman i ögonen.

Ja, vad skulle Gammel Berit tänka? Hon var van vid att dottern kom gående så rak, som om hon inte visste av någon börda. Hon anade det värsta och sköt spinnrocken ifrån sig.

Anna Svärd gick, alltjämt pustande och suckande, tvärsöver golvet fram till bordet under fönstret och satte ner säcken på bordskivan. När hon hade spänt lös remmarna, gned hon sig med handen över korsryggen. Hon försökte räta upp sig, men det var ingen möjlighet.