Ingen af dem kunde se en handsbredd framför sig. Och hvilken stillhet, hvilken tystnad! Icke en gång Tiberns dofva sorl kunde de höra. Men luften ville kväfva dem, kallsvett trängde fram på pannan, och händerna voro stela och maktlösa. De tänkte, att det måtte förestå något förfärligt.

Men ingen ville visa, att han var rädd, utan alla sade till kejsaren, att detta var goda järtecken: hela naturen höll andan för att hälsa en ny gud.

De uppmanade Augustus att skynda med offret och sade, att den gamla sibyllan troligen var uppstigen ur sin håla för att hälsa hans genius.

Men sanningen var, att den gamla sibyllan var så upptagen af en syn, att hon ej ens visste, att Augustus hade kommit upp till Capitolium. Hon var bortförd i anden till ett fjärran land, och där tyckte hon sig vandra fram öfver en stor slätt. I mörkret stötte hon med foten oupphörligen emot något, som hon tyckte vara tufvor. Hon böjde sig ned och kände med handen. Nej, det var ej tufvor, utan får. Hon vandrade mellan stora, sofvande fårhjordar.

Nu lade hon märke till herdarnes eld. Den brann midt på fältet, och hon sökte sig fram till den. Herdarne lågo och sofvo vid elden och bredvid sig hade de långa, spetsiga stafvar med hvilka de brukade försvara hjorden mot vilda djur. Men de små djuren med de glimmande ögonen och de yfviga svansarna, som smögo sig fram till elden, voro de ej schakaler? Och dock slungade ej herdarne stafvarna efter dem, hundarna fortforo att sofva, fåren flydde ej, och vilddjuren lade sig till hvila vid sidan om människorna.

Detta såg sibyllan, men hon visste ingenting om det, som tilldrog sig bakom henne på bergshöjden. Hon visste ej om, att man där reste altaret, tände kolen, utströdde rökelsen och att kejsaren tog den ena dufvan ur buren för att offra henne. Men hans händer voro så domnade, att han ej kunde hålla fågeln. Med ett enda slag af vingen gjorde sig dufvan fri och försvann uppe i nattmörkret.

Då detta skedde, blickade hofmännen misstänksamt bort till den gamla sibyllan. De trodde, att det var hon, som vållade olyckan.

Kunde de veta, att sibyllan alltjämt tyckte sig stå vid herdarnes koleld och att hon nu lyssnade efter en svag klang, som kom dallrande genom den dödstysta natten ? Hon hörde den länge, innan hon märkte, att den ej kom från jorden utan från skyn. Slutligen upplyfte hon hufvudet, och då såg hon ljusa, skimrande gestalter glida fram uppe i mörkret. Det var små flockar af änglar, som ljufligt sjungande och liksom sökande, flögo fram och åter öfver den vida slätten.

Just medan sibyllan lyssnade till änglasången, beredde sig kejsaren till ett nytt offer. Han tvådde sina händer, renade altaret och lät gifva sig den andra dufvan. Men ehuru han nu ansträngde sig till det yttersta för att fasthålla den, gled dufvans hala kropp ur hans hand, och fågeln svingade sig upp i den ogenomskådliga natten.

Kejsaren blef förfärad. Han störtade ned på knä för det tomma altaret och bad till sin genius. Han anropade honom om kraft att afvända de olyckor, som denna natt tycktes båda.

Icke heller något af detta hade sibyllan hört. Hon lyssnade med hela sin själ till änglasången, som blef allt starkare. Till sist blef den så kraftig, att den väckte herdarna. De reste sig på armbågen och sågo lysande skaror af silfverhvita änglar röra sig uppe i mörkret i långa, vajande led liksom flyttfåglar. Somliga hade lutor och violiner i händerna, andra hade zittror och harpor, och deras sång klingade så munter som barnskratt och så sorglös som lärkkvitter. Då herdarne hörde detta, stego de upp för att gå till bergstaden, där de voro hemma, och berätta om undret.

De sökte sig fram på en smal, slingrande stig, och den gamla sibyllan följde dem. Med ens blef det ljust däruppe på berget. En stor, klar stjärna tände sig midt öfver det, och staden på dess topp skimrade som silfver i stjärnljuset. Alla de irrande änglaflockarna skyndade ditåt under jubelrop, och herdarne påskyndade sina steg, så att de nästan sprungo.