Antikrists Mirakler Read Online

Då de hunnit staden, funno de, att änglarna samlat sig öfver ett lågt stall i närheten af stadsporten. Det var en usel byggnad med tak af halm och nakna klippan till bakvägg. Häröfver stod stjärnan, och hit flockade sig allt flere och flere änglar. Somliga satte sig på halmtaket eller slogo ned på den branta bergväggen bakom huset, andra höllo sig med fladdrande vingar sväfvande öfver det. Högt, högt upp var luften förklarad af de strålande vingarna.

I samma ögonblick, som stjärnan tändes öfver bergstaden, vaknade hela naturen, och männen, som stodo på Capitoliums höjd, kunde ej undgå att märka det. De kände friska, men smekande vindar genomfara rymden, ljufva vällukter strömmade upp omkring dem, träd susade, Tibern började sorla, stjärnorna strålade, och månen stod med ens högt på himlen och upplyste världen. Och ur skyn kommo de två dufvorna nedsvingande och satte sig på kejsarens skuldra.

Då detta under skedde, reste sig Augustus i stolt glädje, men hans vänner och slafvar störtade på knä. »Ave Cesar,» ropade de. »Din genius har svarat dig. Du är den gud, som skall tillbedjas på höjden af Capitolium.»

Och hyllningen, som de hänryckte männen tilljublade kejsaren, var så högljudd, att den gamla sibyllan hörde den. Den väckte henne ur hennes syner. Hon reste sig från sin plats på klippranden och gick fram ibland människorna. Det var, som hade en mörk sky stigit upp från bråddjupet och störtat ned öfver bergshöjden. Hon var förfärande i sin ålderdom. Sträft hår hängde i glesa testar kring hennes hufvud, lemmarnas ledknotor voro förtjocknade, och den mörknade huden klädde kroppen, hård som trädbark, med rynka vid rynka.

Men väldig och vördnadsbjudande skred hon fram emot kejsaren. Med den ena handen fattade hon om hans handled, med den andra pekade hon hän mot den fjärran östern.

»Se,» befallde hon honom, och kejsaren upplyfte sina ögon och såg. Rymden öppnade sig för hans blickar, och de trängde bort till fjärran Österland. Och han såg ett torftigt stall under en brant klippvägg och i den öppna dörren några knäböjande herdar. Inne i stallet såg han en ung mor på knä framför ett litet barn, som låg på en halmkärfve på golfvet.

Och sibyllans stora, knotiga fingrar pekade hän mot detta fattiga barn.

»Ave Cesar,» sade sibyllan med ett hånskratt. »Där är den gud, som skall tillbedjas på höjden af Capitolium.»

Då ryggade Augustus tillbaka för henne som för en vansinnig.

Men öfver sibyllan föll den mäktiga siaranden. Hennes skumma ögon började brinna, hennes händer sträcktes mot himmelen, hennes stämma förändrades, så att den ej tycktes vara hennes egen, utan hade sådan klang och kraft att den kunde hafva hörts öfver hela världen. Och hon uttalade ord, som hon tycktes läsa uppe bland stjärnorna:

»På Kapitoliums höjd skall världsförnyaren dyrkas, Krist eller Antikrist, men icke bräckliga mänskor.»

Då hon sagt detta, skred hon bort mellan de skräckslagna männen och gick långsamt ned för bergshöjden och försvann.

Men Augustus lät nästa dag strängeligen förbjuda folket att resa honom något tempel på Capitolium. I dess ställe byggde han där en helgedom åt det nyfödda gudabarnet och kallade den himmelens altare, Aracœli.

________

II.

Roms heliga barn.

På höjden af Capitolium reste sig ett kloster, som var bebodt af franciskanermunkar. Men det var knappast att betrakta såsom ett kloster, utan snarare såsom en fästning. Det var såsom ett vårdtorn vid hafsstranden, där man spejar och stirrar efter en annalkande fiende.

Bredvid klostret stod den präktiga basilikan Santa Maria in Aracœli. Basilikan var byggd till minne af att sibyllan häruppe hade låtit Augustus se Kristus. Men klostret var byggdt, emedan man fruktade för uppfyllelsen af sibyllans förutsägelse, att Antikrist skulle komma att tillbedjas på Capitolium.

Och munkarne kände sig såsom stridsmän. Då de gingo i kyrkan för att sjunga och bedja, tyckte de sig vandra på fästningsvallar och sända skurar af pilar ned öfver den anstormande Antikrist.

De lefde alltid i tanken på Antikrist, och all deras gudstjänst var en kamp för att hålla honom fjärran från Capitolium.

De drogo fram hättorna, så att de skuggade för ögonen och sutto och spejade ut i världen. Deras blickar blefvo feberaktiga af stirrande, och de trodde sig ständigt upptäcka Antikrist. »Han är här, han är där,» ropade de.