Var det en skickelse, att hon skulle vara här just på själfva rättegångsdagen?

»Hör, donna Alfari,» sade hon, »ni får göra hvad ni vill, men jag måste gå upp i domstolen.»

Det var bestämdhet öfver Giannita. Ingenting kunde rubba henne. »Förstår ni ej, att det är för detta och ej för er skull, som Gud har förmått er att taga mig med till Catania?» sade hon till Rosa Alfari.

Det var ej ett ögonblicks tvifvel hos Giannita, att det var något öfvernaturligt med i spelet.

Rosa Alfari måste låta henne gå, och hon sökte sig fram till justitiepalatset. Hon stod bland gatpojkar och slödder på åhörareplatsen och såg cavaliere Palmeri på de anklagades bänk. Det var en fin herre med hvitt pipskägg och hvita mustascher. Giannita kände igen honom.

Hon hörde, att han dömdes till ett halft års fängelse, och Giannita tyckte sig allt tydligare se, att hon vandrade där som en Guds utsände. »Nu måtte min gudsyster behöfva mig,» tänkte hon.

Hon gick åter ut på gatan och frågade sig fram till palazzo Palmeri.»

På vägen körde en vagn förbi henne. Hon såg upp, och hennes ögon mötte damens, som satt i vagnen. I samma stund var det något, som sade henne, att detta var hennes gudsyster. Hon som åkte var blek och böjd och hade tiggande ögon. Giannita fick henne genast mycket kär. »Det är du, som gjort mig glad många gånger,» sade hon, »därför, att jag väntat mig glädje af dig. Nu skall jag kanske kunna löna dig.»

Giannita kände sig full af andakt, då hon gick uppför den höga, hvita marmortrappan till Palazzo Palmeri, men plötsligt kom ett tvifvel öfver henne. »Hvad kan Gud vilja, att jag skall göra för den, som vuxit upp i en sådan prakt?» tänkte hon. »Glömmer vår Herre, att jag bara är den fattiga Giannita från Diamante?»

Hon lät en betjänt hälsa signorina Palmeri, att hennes gudsyster ville tala med henne. Hon blef förvånad, då betjänten kom igen och svarade, att hon ej kunde bli mottagen den dagen. Skulle hon nöja sig med detta? Ånej, ånej! »Säg signorinan, att jag kommer att vänta här hela dagen, ty jag måste tala vid henne.»

»Signorinan skall flytta från palatset om en halftimme,» sade betjänten.

Giannita blef utom sig. »Men jag är hennes gudsyster, hennes gudsyster, förstår du ej detta?» sade hon till karlen. »Jag måste tala med henne.» Betjänten smålog och rörde sig ej.

Men Giannita ville ej bli afvisad. Hon var ju sänd af Gud. Han skulle förstå, förstå, sade hon och höjde rösten. Hon var från Diamante och hade ej varit i Catania på tolf år. Ända tills i går eftermiddag klockan fyra, hade hon ej tänkt på att fara dit. Han skulle tänka på det, ända till i går eftermiddag klockan fyra.

Betjänten stod orörlig. Giannita var i färd med att berätta honom hela historien för att beveka honom, då dörren slogs upp. Hennes gudsyster stod på tröskeln.

»Hvem talar här om i går klockan fyra?» sade hon.

»Det är en främmande, signorina Micaela.»

Nu stormade Giannita fram. Det var alls ingen främmande. Det var hennes gudsyster Giannita från Diamante, som kom hit för tolf år sedan med donna Elisa. Kom hon ej i håg henne? Kom hon ej ihåg, att de hade delat ett granatäpple?

Signorinan hörde ej på detta. »Hvad var det, som hände i går klockan fyra?» frågade hon med stor oro.

»Det var då jag fick Guds befallning att gå till dig, gudsyster,» sade Giannita.

Den andra såg förfärad på henne.. »Kom med mig,» sade hon, liksom rädd, att betjänten skulle få veta hvad Giannita ville säga henne.

Hon gick långt inåt våningen, innan hon stannade.