»Vill du verkligen?»

Giannita kom ut i boden, röd af glädje. »Om jag vill,» sade hon, »jag har ej varit i Catania på tolf år.»

Men Rosa Alfari såg förnöjd på henne, ty Giannita var hög och stark, hennes ögon voro muntra, och hon hade ett obekymradt löje på läpparna. Det var en härlig reskamrat.

»Gör dig bara i ordning,» sade gumman. »Du följer mig klockan tio, det är afgjordt.»

Nästa dag ströfvade Giannita omkring på gatorna i Catania. Hon tänkte hela tiden på sin gudsyster. Hon var så underbart stämd af att åter vara henne så nära. Hon älskade sin gudsyster, Giannita, och det gjorde hon ej endast därför, att San Giovanni befallt människorna att älska sina gudsyskon. Hon hade dyrkat det lilla barnet i sidenklädningen, som det skönaste hon sett. Det hade nästan blifvit hennes afgud.

Hon visste så mycket om gudsystern, som att hon ännu var ogift och bodde i Catania. Hennes mor hade dött, och hon hade ej velat öfvergifva sin far, utan stannat som värdinna i hans hus. »Jag måste laga, att jag får se henne,» tänkte Giannita.

Så snart Giannita mötte ett elegant ekipage, tänkte hon: »Det kan vara min gudsyster, som åker där.» Och hon stirrade på de åkande för att se om någon af dem var lik den lilla flickan med det stora håret och de stora ögonen.

Hjärtat började klappa helt stormande på Giannita. Hon hade alltid längtat efter sin gudsyster. Hon själf gick alltjämt ogift, därför att hon tyckte om en ung bildsnidare, Gaetano Alagona, och han hade aldrig visat minsta lust att gifta sig med henne. Giannita hade ofta varit ond på honom för detta, och ej minst hade det retat henne, att hon aldrig skulle få bjuda sin gudsyster på sitt bröllop.

Stolt hade hon också varit öfver henne. Hon hade tyckt sig vara finare än andra, därför att hon haft en sådan gudsyster. Om hon nu skulle gå upp till henne, eftersom hon ändå var i staden. Det skulle ge glans åt hela resan.

Då hon tänkte och tänkte på detta, kom en tidningspojke löpande. »Giornale da Sicilia,» skrek han. »Affären Palmeri! Stora bedrägerier!»

Den långa Giannita grep pojken i nacken, då han rusade förbi. »Hvad säger du?» skrek hon. »Du ljuger, du ljuger!» och hon var nära att slå honom.

»Köp min tidning, signora, innan ni slår mig,» sade gossen. Giannita köpte tidningen och började läsa. Där fann hon genast reda på affären Palmeri.

»Eftersom detta mål behandlas i dag inför rätta,» skref tidningen, »vilja vi lämna en redogörelse därför.»

Giannita läste och läste. Hon läste om och om igen, innan hon förstod. Det var ej en muskel i hennes kropp, som ej började darra af förskräckelse, då hon ändtligen begrep.

Hennes gudsysters far, som ägt stora vingårdar, hade blifvit ruinerad, därför att vinsjukan förhärjat dem. Och detta var det minsta. Han hade också förskingrat en välgörenhetsfond, som anförtrotts åt honom. Han var arresterad, och i dag skulle han stå inför rätta.

Giannita kramade samman tidningen, kastade den på gatan och trampade på den. Bättre förtjänade ej den, som bragte sådana nyheter.

Sedan stod hon alldeles slagen af att detta skulle möta henne, då hon kom till Catania för första gångan på tolf år. »Herre Gud,» sade hon, »är det någon mening med detta?»

Där hemma i Diamante hade väl aldrig någon brytt sig om att säga henne hvad som var på färde.