Astarte
Astarte
Bokutgåva
Prisbelönad i den stora nordiska romanpristävlan. Stockholm. Albert Bonniers förlag. 1931
Epub-version
Skapad 2014-04-30.
Läs mer
Här kan du läsa verket på Litteraturbanken.
Mer om och av Karin Boye kan du läsa
här.
Litteraturbanken.se – The Swedish Literature Bank
PRESENTATION
De båda reklamexperterna från Stockholm lutade sig bakåt i var sin skinnfåtölj och lade var sitt välbenade och uppmärksamma huvud på sned för att bättre kunna se saken så att säga i publikperspektiv. Saken var en hög, smärt, förgylld kvinnofigur av trä med lätt stiliserad hållning: bakåtböjd i höftleden, skuldror och hals framskjutna, armarna mjukt och en smula tafatt lyfta till en åtbörd, som egentligen inte uttryckte någon som helst själsrörelse, varken fruktan, längtan eller glädje, men däremot gladde ögat med ett spel av fina, smältande linjer.
– Ja, sade herr Landers, det var en vacker kvinna.
Den berömde reklamartisten Siegfried Kauz vände sitt skarpa rörliga ansikte mot den talande och lät sina små ögon spruta övertygande gnistor.
– Inte alls, förklarade han, det är ingen kvinna alls. Det är en gudinna.
Landers skrattade.
– Reklamens gudinna kanske? Eller modernas? Hon ser då inte ut att vara skapad för kläder, tycker jag?
Kauz lutade sig fram med hemlighetsfullt allvar.
– Ni står framför en gudinna av högre rang, sade han. Detta är Astarte själv, som begär kroppar och själar som offer.
– Jag har den djupaste veneration för Astarte, sade Landers och gjorde en artig bugning mot den vackra skyltdockan. Jag har bara aldrig tänkt mig, att en gudom som hon skulle nedlåta sig till att gå i reklamens tjänst.
– Vår tid är en förvärldsligandets tid, sade artisten och ryckte på axlarna som till ett spefullt beklagande. En affärsman måste ju utnyttja själva gudarna. Och vilken av gudarna är mäktigare än hon? Himmel och jord ligger för hennes fötter. Men om nu affärsmannen förstår att binda henne i sin tjänst, har han inte då fått den starkaste och listigaste av alla medhjälpare? Säkert. Och mer eller mindre har väl affärsmän i alla tider sökt hennes hjälp – men medvetet, rationellt utnyttja hennes gudomliga kraft, det har man inte kunnat förrän i våra dagar. Sekulariseringens triumf! Reklamens triumf!
Han gjorde en smeksam rörelse i luften utmed dockans sidokontur. Den på en gång känsliga och brutala handen tycktes utföra det sista fullbordande greppet i en väl genomtänkt skapelseakt.
– Ni säger, att hon inte tycks vara skapad för kläder, fortsatte han. Det är en alldeles riktig iakttagelse. Hennes armar är lyfta för att låta tygerna falla som draperier utefter kroppens linjer – utan att helt skyla nakenheten, utan att helt blotta den.
– Men varför har ni förgyllt henne? frågade Landers. Det gör henne overklig. En levande kvinna ser ju inte ut på det viset, och jag hade då verkligen inte trott, att gudinnan Astarte ...
– Gudinnan visar sig helst beslöjad, för att inte blända de dödligas ögon, svarade Kauz. Under kulturens fernissa ligger urdrifterna på lur, och dem får man inte släppa lös, bara rasta dem. Och jag rastar dem. Men under anständighetens förgyllning, förstår ni, för att inte skrämma en enda av dessa små ... Jag har tagit ut en del av kvinnokroppen: formen, och låtit färgen försvinna. Man kunde också göra tvärtom, låta färgen vara kvar och slipa av formen. Något är nödvändigt – men allt är för mycket.
Den yngre reklamchefen, som dittills suttit tyst, harskade sig nu och sade med torr och energisk röst:
– Det är några saker jag skulle vilja fråga om. För det första: Att en sådan docka drar uppmärksamheten till sig, är sannolikt, och redan det är ju bra. Men det är ju ändå på varorna och inte på dockan som uppmärksamheten bör stanna. Frågan är om det sker här. Med andra ord: är detta verkligen saklig reklam?
Konstnären plirade emot honom med en ironisk uppmärksamhet. Hans röst var mild och långsam som den tålige lärarens inför ett flitigt men obegåvat barn.
– Min bäste herre, sade han, tror ni verkligen, att människan är saklig – att hennes uppmärksamhet är saklig? Kanske den vane försäljarens, men den genomsnittlige köparens – aldrig! Jag har sett människor stå som förtrollade framför en liten skobutik, där en pil i ändan på en spiraltråd höjde och sänkte sig upp och ner, upp och ner över skodonen. Skodonen själva var inte märkvärdiga, men pilens rytmiska rörelser talade till instinkten. Nå, jag vill nu inte påstå, att uppmärksamheten där flyttades över på varorna, de var för löst förbundna med pilen.
1 comment