Ett tyg är ju verkligen till för att höja tjuskraften hos sin bärarinna, inte sant? Det har alltså en hel del att göra med min Astarte. Annars kunde jag lika gärna ha gjort en funktionalistisk galge av järnrör – och kanske talat till affärsmän och abstrakt lagda konstnärer, men inte till genomsnittskvinnor. Betänk, min bäste herre, det är inte själva synen, som tänder ert begär (den unge reklammannen såg besvärad ut), det är de associationer som synen framkallar. Ofta ligger associationen så nära, att den inte behöver understrykas. Behöver ni verkligen en ny hatt, har ni direkt känt behovet av den, då lockar ett hattfönster, hur uselt ordnat det än är. Men kan man stryka under associationerna, tvinga fram dem, leda dem i de fåror, där de starkaste forsarna uppkommer – då behärskar man behovet, man framkallar det, man leder världens önskningar. Min docka är en associationsledare.

Ni kanske hör till dem, som tror att människan klär sig i enlighet med en mystisk naturkraft, kallad Smaken? fortsatte han. Ja smaken – vad är smaken? Till tre tiondelar kanske den består av erfarenhet – till sju tiondelar av allehanda tvivelaktiga romantiska ideal. Man har sett en berömd skådespelerska i något liknande – eller man har ett minne från tidiga barndomsår av någon elegant tant, som alltid hade beigefärgad spetsisättning i halsen. Man kanske tjusas av en liten, helt liten manlig anstrykning i modet – man är själv inte alls som andra kvinnor, o mycket ärligare, nästan som en karl bevars – eller av en aldrig så liten aning av baby – vad gör det, när man ännu inte har fyllt sextio. En ung oskyldig flicka går omkring med heta önskningar att så mycket som möjligt påminna om familjen Borgia, och hon frossar i renässansbaretter, som avgjort missklär henne. Där har ni den personliga smaken.

– Gott och väl, sade den unge reklamchefen, jag förstår er. Men vad jag vidare ville fråga, är detta: Ni vill ju tala till kvinnor. Hade ni velat tala till män, så skulle naturligtvis en ”Astarte”, som ni kallar henne, varit den starkaste dragning, men för kvinnor?

– Då har ni inte alls förstått mig, svarade Kauz med samma änglalika tålamod, så mycket mer överraskande, som han för övrigt inte var i besittning av ett enda drag, ett enda uttryck, som kunde kallas änglalikt. Då har ni inte alls förstått mig. Ni tror det är förälskelse jag vill framkalla? Nå, om ni så vill, det är en särskild förälskelse jag vill kalla i dagen, en som redan finns där och har funnits där från begynnelsen: min förälskelse – i mig själv!

Han slog sig för bröstet med en komisk åtbörd, som kom Landers att skratta, medan den andre kände sig obehagligt berörd. Konstnären föreföll honom för cynisk. Sig själv älskar en hygglig människa inte, på sin höjd hyser hon självaktning.

– Ack, det finns andra förälskelser, det finns så många olika slags förälskelser, suckade Kauz och skakade på huvudet, i människor, i pengar, i knähundar, i rokokostolar, i tavlor ... De kan vara av två graders värme eller stiga till kokpunkten, de kan räcka i en halv minut eller många år. Den sorten vill jag inte framkalla. Tvärtom har jag velat undvika det.

Han gjorde en paus, vände sig om och mönstrade dockans gyllene ansikte med den lilla körsbärsröda munnen och de finpenslade bågarna över svarta mandelögon.

– Vad säger ni om hennes själ? frågade han plötsligt.

Den energiske blev förargad.

– Nej, vet ni, jag beundrar er docka och uppskattar den som dekorativ figur, men ni får ursäkta mig, att jag inte kan hitta någon själ i det där trät. Hon har ju inte ens riktiga drag, bara antydan. Där finns absolut varken intellektuellt eller moraliskt liv i det ansiktet – och inte i rörelsen heller för den del. Nu skall ni inte tro, att jag är så dum, att jag fordrar sådant av en dekorativ skyltfigur, men när ni frågar mig om det ...

– Ja, varför skulle en skyltdocka behöva själ? lugnade Landers.

– Varför skulle Astarte behöva själ? rättade reklamartisten majestätiskt. Nej, det behöver hon inte. Det var just dit jag ville komma. Astarte har i sig själv inga drag, de är en mycket senare uppfinning, liksom själen ... Men för att övergå från den metafysiska sidan av saken till den merkantila, så är det en sann lycka för modefirman, om Astarte ingen själ har. Jag talade nyss om förälskelsen i andra och annat. Den har jag undvikit, när jag har undvikit drag och själ. Jag har undvikit individualiteten. Det är bara urgrunden kvar.

– Jag förstår inte, sade den energiske.