(På rösten lät det som om han var mycket stolt över detta faktum.)

– Förstår ni inte, att här finns ingenting kvar att älska av allt det som gör den ena människan olik den andra? Här finns bara Könet kvar, men könet i dess mest förföriska och segervissa skepnad. Den kvinna som går förbi fönstret och uppfångar sitt eget väsen bortom individualiteten, hon känner igen sina egna hemliga önskningar, hon speglar sig med välbehag i ett fulländat skönt andra jag – hon blir ett ögonblick ett med dockan – förlåt, med gudinnan. I sig själv är det för all del ingenting märkvärdigt att man är två personer. I drömmen har det säkert hänt er också någon gång. Det som är värt att lägga märke till är att den ljuva självförälskelsen, som dockan väcker, lätt, mycket lätt breder ut sig till de tyger hon håller över armen. Ty i den stämningen – vad är gott nog åt det älskade jaget, eller snarare åt Könet, som vaknar till självmedvetande och segerdrömmar? – – Och så håller vi i vår hand den starkaste av alla makter, studerar den, utnyttjar den ...

– Det där är inte illa, sade Landers. Ni är något metafysisk, tror jag – ni är ju tysk (Kauz gjorde en smickrad bugning), men jag förstår precis hur det hela går till. Ni skulle bara inte från början ha kallat dockan gudinna och särskilt inte Astarte, det gjorde mig lite vidskepligt kuslig.

– En gudinna i förnedringen. Är ni rädd för henne? skrattade Kauz. Kommer hon att hämnas? Kanske. Men varför just på oss? Vi vet ju vad vi gör. Först och främst kommer hon att välsigna ert näringsfång, och mitt också, efter vad jag hoppas. Hon slipper åtminstone vara arbetslös. Vår tid är ingen tid för gudar. Också de stoltaste får bekväma sig till att gå i tjänst hos den ende sanne guden – Mammon.

Den energiske var i djupet av sitt hjärta ganska uppbragt över konstnärens lättsinniga ton. Han gick gärna i kyrkan vid högtiderna. För att göra slut på samtalet, som ju dessutom hotade glida in på föga affärsmässiga ting, sade han:

– Dockan förefaller vara god ur reklamsynpunkt, jag bestämmer mig för den för min firmas räkning.

Också Landers nickade instämmande. Den andre fortsatte:

– Vad beträffar de andra dockorna, mannekängerna, skulle jag vilja ha figuren något ändrad. Ni ser här (han tog upp en modetidning), det här är sista skriket, det kommer hit den här säsongen. Kunde ni kanske platta till höfterna ändå lite till och samtidigt dra upp dem något högre. Det vore det lämpligaste för de här modellerna, och ni inser säkert själv, att andra affärer i branschen måste ha samma uppfattning som jag, så att det också är fördelaktigt för er själv att företa en sådan ändring.

Kauz kisade leende mot de smala modellteckningarna, som påminde om utdragna resårband.

– Så ser visserligen ingen kvinna ut, sade han, och kommer aldrig att göra det heller, till lycka för släktets fortbestånd. Men idealet bör ju alltid vara ouppnåeligt, sägs det. Si Dieu n’existait pas ... Likadant med de här höfterna. All right, huvudsaken är att modellerna blir eftersökta. Jag ska göra mitt bästa.

De båda herrarna skrev under var sin beställning, reste sig, bugade och gick.

På gatan tände Landers småleende en cigarr.

– Ja, jag säger som drottningen i Hamlet: ”Jag tycker den damen lovar väl mycket.” Få se vad hon håller. Jag får väl höra efter, vad hon gör för intryck på min lilla brorsdotter, som kommer upp till Stockholm i höst – från Riltuna bortom all ära och redlighet. – Märkvärdigt, vad det låter konstigt numera: bortom ära och redlighet.

– Såå, tror inte herr Landers det finns någon ära och redlighet mer?

– Visst, visst, i den mån det fordras, som det heter. Vad jag tänkte på var egentligen att alla platser har ryckt varandra så nära. Riltuna – tja, jag kunde vara där i övermorgon, om jag ville. Men vi ska inte filosofera.