Så är det också med de väldiga havsdjupen. Vi vet, att under en stormpiskad yta ligger en avgrund av vindlös skymning, och vi stirrar ner i de vattenlager, där ljuset småningom förlorar sig, som om vi såge in i en sovandes drömmar.

Då och då hämtas vidunder upp i dagen: blinda eller självlysande varelser ur det eviga mörkret, rovfiskar med jättetänder, sagolika odjur med slingrande fångstarmar. Det är havets drömmar! Och vi spärrar upp ögonen, men i själva verket skrämmer vidundren oss inte, ty är vi inte alla framdrömda av krafter som vi tror om vad som helst, krafter som skapar de sällsammaste former i levande stoff, i kött och blod?

Men underligare än havsodjuren är de stora skeppen. Ty de är sammanfogade av död materia, järnbalkar, pansarplåtar och nitar, och ändå lever de sitt eget liv, vandrar utan drift, väjer utan syn, tjuter utan smärta, livnär sig av svart kol utan att känna någon hunger eller förnimma någon smak. Detta är inte havets dröm, det är människans. Och det mest främmande och skrämmande hos de stora skeppen är att de själva livlösa är herrar över tusen liv.

Allsmäktiga människa! Vandraren vid hamnen ser fartygen glida in mot kajen som triumferande jätteväsen för att lossa och lasta, och hans hjärta sväller av stolthet: vidundrets storhet är hans, människans! Vinscharna sänker sig över kolvagnarna, bökar i kolet, slukar en gigantisk munfull, höjer sig med hårt slutna käftar och vrider sig ut över de väntande fartygen för att viljelöst öppna gapet igen och spy ut sitt rov med säker precision. Och en enda man vrider maskinen, en man som inte skulle orkat bära mer än en bråkdel av vinschens byte. Vandraren betraktar honom med öm beundran: där står människan, herre över naturkrafterna.

Vad gör det att han har blå arbetsblus och grova svarta händer. Så långt kan en härskare ha råd att sträcka sig, när han är säker på sin makt. Snarare är det just maktens insignier. Men han har inte en härskares ansikte. Butter undergivenhet är ingen härskaregenskap. Och den böjda hållningen betyder inte bara tillfällig trötthet. Vem är egentligen herre här, människan eller maskinen?

Nu mörknar det – från fartygssidorna lyser de gröna och röda lanternorna, och hamnen speglar lyktorna på kajen och ljuset från hyttgluggarna. Nu söker matroserna sig in till bordellerna, till den kärlek som är dem tillstadd av skeppet och sjön. Mot de svarta skroven, där de reser sig ur vattnet som ointagliga spökfästningar, kluckar hamnens smutsiga små vågor sina vördnadsfulla sånger.

Men från hamnstäderna till industricentra forslas ullbalarna på tåg längs blanka skenor, och vallarna är svarta av sot. Stenkolsskogarna, som en gång frodades i immig hetta genom långa lata årmillioner, då amfibier vältrade sig i gyttjan kring breda floder, har fått ett ändamål: att hämtas upp för att mata den flitigaste bland kulturer och sprida sitt värmemättade stoft som en grådaskig dimma över ett landskap med långt underligare vegetation än stenkolstidens – fabriksskorstenarnas raka, välmurade pelarskogar med sitt tak av tung grå himmel, evigt verksamma monument över den segrande människotanken och människoviljan. Tanken? Viljan? Och människan omigen? Men segrare är det inte, som vandrar till fabrikerna, när visslorna viner i halvmörkret om mornarna, och segrare är det inte, som sköter vävstolarna med feberaktiga ögon och ödmjuka rörelser. Hurdant är garnet i dag? På det beror dagens förtjänst. Spolarna flyger som svalor, som pilar, fortare än både svalor och pilar, fortare än ett öga hinner följa. Garnet är bra i dag, det håller. Tack, gode Gud! Tack, goda spindel inne i spinneriet! Tack, invecklade och obegripliga, dunkande och surrande makter! Betänk, allgoda maskin, att både min man och min svåger är utan arbete, hur länge? Besinna, allsmäktiga stålkonstruktion, att min syster ska ha ett barn, du store tid, var ska de nu göra av det ?

Fröken Jansson klär skyltdockorna, och tweed är årets mod. Det är tidens ande, som speglar sig i de enkla släta modellerna, praktisk vardag, tillsatt med capens lilla fläkt av sport- och kriminalromantik. Vill du avläsa tidens väsen, vill du se den unga generationens lynne, så kasta en blick i de stora skyltfönstren! Där är kvinnans frigörelse tecknad i gråspräckligt ylle, där lyser teknikens triumf ur sakligt stränga linjer. Och så vacker är denna tidens ande, att ingen kvinna går förbi utan en liten längtansblick på dess utställda härlighet ...

RILTUNA VÄXER

Det fanns en tid, då Riltuna kyrka låg mitt i byn.

Skygga, obetydliga vid sidan av den stadigt byggda gudsborgen trängdes de små husen som kycklingar för att söka skydd under hönans vingar. Och Maria bredde en mantel så blå som minnet av barndomens sommarhimmel kring de ängsliga som närmade sig. Till hennes ofläckade renhet nådde väl ingen, men mor var hon i alla fall, hon som bykvinnorna, och en barmhärtighetens stjärna.

Hennes bild sopades bort av reformationen, men fortfarande var kyrkan modern och det starka fästet som gav trygghet; klockklangen värnade mot onda makter, altarljusen jagade undan mörkret, och söckendagarna lystes av stundande helger.

Så blev Riltuna stad. Envåningshusen blandades med tvåvåningshus, och som årsringarna på ett träd växte gata efter gata ut, fortfarande kring samma medelpunkt.

Men någonstans i tiderna har det skett en förändring, det är inte gott att veta när. För den som står uppe på Viberget och ser ut över Riltuna, förefaller det som om stadens tyngdpunkt hade flyttat sig. Trots sitt torn är kyrkan långtifrån den ståtligaste byggnaden i staden numera, och den tycks ligga på något sätt avsides, glömd, ur leken.