De hus, som ännu ligger samlade där runtomkring, är fortfarande små, därför att de är från gamla dagar, och det ligger verkligen något gammaldags över dem, på en gång rörande och ömkansvärt, som över gamla ålderdomsskröpliga gummor. Man förstår rätt väl, att de vill hålla sig i närheten av kyrkogården, dit de snart ska samlas med andra gamlingar, och man tycker sig redan se deras efterträdare resa sig ur jorden på några få månader – höga fina stenhus i fyra våningar. Då kommer kyrkan knappt att synas mer.

Den nya tyngdpunkten är inte ett enstaka hus, utan en hel klunga. Det är de stora, välbyggda och moderna stenhusen, som kantar och omger de båda huvudgatorna, vilkas skärningspunkt ser ut att vara själva centrum. (Det är för övrigt en sak, som inte bara ser ut, man kan lätt övertyga sig om faktum genom att fråga efter hyrorna.) Alla mer betydande affärer ligger just vid de gatorna, och i själva centrum strålar Riltunas stolthet, modefirmans jättefönster, i en alldeles ny byggnad med stora butiksutrymmen, så att huset bredvid, ansenligt nog med sina tre våningar innan det nya byggdes, nu verkar hopplöst efter sin tid. Så påstås det också, att modefirman är nära förbunden med ett liknande företag i Stockholm.

När fröken Tunegård från Sollidens folkhögskola går Storgatan fram, stannar hon ovillkorligen och beundrar de nya lokalerna och de nya fönsterna. Riltuna växer. Riltuna moderniseras. Hon som kulturvän skulle visserligen helst se, att alla hus i staden byggdes med snidad förstukvist i gammal god stil, men hon är tillräckligt tolerant för att inse och ursäkta, att affärsmännens önskningar inte går i samma riktning.

Hon är på väg till ett kafferep hos doktorinnan Gréen.

Samtidigt stänger änkeprostinnan Wellander sin dörr, efter att ha förmanat jungfrun att inte koka för mycket potatis, eftersom det ändå bara är till två ensamma fruntimmer, och går till samma kafferep. Änkeprostinnan bor nära kyrkan, som sig bör, och de hus hon har att vandra förbi är låga och vildvinsövervuxna, med var sin trädgård bakom ett plank, ibland med glasveranda och ofta med skvallerspegel i ett fönster åt gatan. Prostinnan ser med en viss ömhet på de små skvallerspeglarna, de är försvinnande rester av ett tidevarv, då människorna hörde närmre ihop än nu. Det är ett dåligt tecken, när den ena människan upphör att bry sig om den andras leverne. Man skvallrar nog fortfarande, det är sant, men man har så liten makt över varandras görande och låtande. Och det är illa. Ty är vi inte alla satta att vaka över varandras steg och hjälpa varandra behålla den rätta riktningen?

Nere vid Bussingevägen, där assessorskan Sjöberg trippar fram med samma mål som de andra, finns det inga skvallerspeglar mer. Inget vildvin täcker de nya husens slätrappade fasader, och inga plank hägnar fredliga trädgårdar. Men det finns badrum där inne i lägenheterna, och varmt och kallt vatten. Det är åt det hållet som staden har sina bästa utvecklingsmöjligheter.

Assessorskan går förbi biografen, som redan har börjat för säsongen. ”En demonisk kvinna” heter höstens första film; från granna affischer kisar Brigitte Helms vampyrleende ner över vandraren. – Hu, det är redan kallt. Assessorskan har tunna silkesstrumpor och fryser om benen.

Men i doktorinnan Gréens förmak var det varmt och skönt, och luften berusade med en ännu nätt och jämnt anad kaffedoft. Redan aningen var stimulerande nog att sätta ett trevande samtal i gång, och aningens uppfyllelse tio minuter senare åstadkom en andaktsfull paus, medan assietterna fylldes i noga iakttagen rangordning.

Det finns två sorters kaffebröd, det som husmodern låter Fina baka i köket och det som Persson & Söner låter sina arbeterskor baka i bageriet. De båda sorterna företräder var sin värld, var sin samhällsordning och sist men icke minst var sin moral, naturligtvis på så sätt att den som har de längsta anorna och numera visar sig vara opraktisk och i utdöende måste anses stå på en oändligt mycket högre personligt-kulturellt-etisk nivå än de själlösa bagerikakorna.

Det var alltså ett vackert tecken på familjens fördjupade personlighetskultur, när kaffebrödet hos doktorinnan Gréen visade sig vara hembakat, och det bedömdes också med lovord i uttrycksfulla tonfall. När förtjusningen var färdig, fortsatte fröken Tunegård sitt avbrutna lärorika samtal:

– Se på skolan väver vi ju bara västmanländska mönster. Se vi tycker att när man bor i Västmanland, så ska man först och främst känna sig som västmanlänning. Ur hembygdskänslan växer sedan kärleken till fosterjorden fram som trädet ur det lilla fröt. Den som inte vårdar och håller kärt det som ligger honom närmast, han är inte heller mogen för det större.

– Det är ju i alla fall väl att ni inte behöver hålla er till Riltunamönster, sade doktorinnan sötsurt. Då blev det kanske lite knapert med omväxlingen.

– Riltuna är ju ingen kulturell enhet, undervisade fröken Tunegård leende. Men de västmanländska mönsterna är helt olika mot alla andra landskaps. Det finns färgsammanställningar där, som är fullkomligt originella.

Hennes egen klänning var hemvävd, det kunde inte gärna betvivlas.