Visserligen skulle man kunnat anmärka, att snittet omisskännligt var detsamma som just nu var modernt över hela västerlandet och alltså högst bristfälligt stödde sig på västmanländska traditioner – men inte ens av en slöjdlärarinna på en folkhögskola kan man fordra att hon skall gå omkring som på ett folkdanslag jämt, och konsten ligger ju mer i att sammansmälta nytt och gammalt, så det blir ens personliga egendom; färgsammanställningen var då åtminstone äkta västmanländsk.

– Apropå det så såg jag verkligen en fullkomligt originell färgsammanställning i Wien i våras, sade en nyinflyttad liten fru med plockade ögonbryn. Och hon försökte beskriva den. Åhörarna följde nödtorftigt med, de satt alla på spänn för att kunna ingripa och kväsa henne.

– Wien! sade fru Karlström, så fort hon kunde falla in. Ja Wien! Den staden kände min farbror mycket väl till, han reste så mycket utomlands. Den lär ju vara så förtjusande.

– Min bror kaptenen säger att den inte längre är vad den har varit, suckade fru Gréen. Inte som på Frans Josefs tid inte.

– Vad det ändå måtte vara underbart att få resa och se världen, sade fröken Tunegård. (Hon var så snäll.) Men måste man inte alltid säga till slut: Borta bra men hemma bäst? Jag håller på Riltuna, tillade hon med ett skälmskt leende.

– Ja, sade fru Landers, som redan hade tagit fram sin virkning, Riltuna är en fredad plats i världens vimmel. Här lever vi vårt eget stilla liv i skydd av vår egen urgamla fria odling, bland våra egna västmanländska mönster, och är så lyckliga så vi vet det inte själva. Och ändå – här drog hon ut virkningen och granskade den, det var som om hon förberedde sig till ett avgörande och farligt ord – ändå är det något visst i storstadsluften, något jag skulle vilja säga levande – inte som om vi skulle vara döda här, naturligtvis, vi lever kanske mycket djupare i stället, det märks bara inte – men ändå – och därför är jag i alla fall riktigt glad, att Britt får flytta till Stockholm till sin farbror för att avsluta skolgången där och lära sig lite språk.

Ett ögonblicks tystnad, medan talet avsmakades. Var det försvarstal? Ja. Inte skryt ? Jo naturligtvis det med. Men skryt är inte alltid så lätt att komma åt, det beror på hur det framförs. Bäst att gå vidare och hoppas på framtiden.

– Nej men tänk så trevligt då! log fröken Tunegård mot Britt, men Britt, som var konfirmerad och vuxen och hade fyllt femton år och kunde gå på barnförbjudna filmer, kände sig smått sårad av den jollrande tonen.

– Inte behöver ni sitta kvar här inne, små flickor, sade fru Gréen. Ta ni med er lite kakor och gå upp till Annalotta!

Och Annalotta Gréen drog sin vän och jämnåriga med sig upp på gavelrummet, där de kunde prata mer ogenerat.

– Ja, det är somliga som har det bra! sade prostinnan Wellander ogillande. I min ungdom höll man sig allt vackert hemma, tills man var så gammal så man hade någon urskillning och kunde bedöma gott och ont. Jag är inte alls säker på att storstaden med sina biografer och teatrar är någon nyttig omgivning för en ung flicka.

– Nej, nickade fröken Tunegård, det kan nog vara. Det är ingen ro för själen där.

– Men är det verkligen så stor skillnad mellan vad man får se här och i Stockholm? frågade den nya frun och höjde sina plockade. Biografer har vi ju här med.

De andra visste inte, om de skulle ta hennes ord som en artighet mot Riltuna eller som en förolämpning mot Stockholm, men som taggen ännu sved efter hennes lilla yttrande om Wien nyss, beslöt man sig för det senare.

– Nå, sade fru Karlström lite spetsigt, en storstad får man väl ändå kalla Stockholm, även om den inte är riktigt så stor som Wien. Det vittnar väl bara om – om det där föraktet för vårt eget, som är så vanligt bland oss svenskar tyvärr, om man försöker förneka det. Vi är ju så svaga för allt utländskt, det är ju vår olycka, säger Carl G. Laurin. Eller var det Heidenstam?

– Ja, och vad den moraliska sidan beträffar, sade prostinnan Wellander, så står Stockholm bestämt på en betydligt högre nivå än Wien.

– Då kanske det inte är så farligt då att skicka sina döttrar dit, till en ansedd farbrors familj, anmärkte fru Landers menande och ökade farten på virknålen.

I det ögonblicket hade fröken Tunegård låtit sitt bättre jag segra och beslutit tyda allt till det bästa.

– Men såtillvida kan väl fru Lundkvist ha rätt, sade hon, återigen med sitt mest vinnande leende – som vårt lilla samhälle i all sin enkelhet börjar växa sig stort. Vi behöver ju bara se på de nya butikslokalerna och alla de ståtliga fönsterna. Inte är det ju Stockholm – men det går åt det hållet i alla fall!

– Just så menade jag, försäkrade fru Lundkvist.

De andras ansikten ljusnade, man fick ju lov att tro människan på hennes ord, fast egentligen hade hon nog menat något annat, hon med sina plockade ögonbryn. Friden var emellertid återställd, och man fick vänta på nästa tillfälle. I tur och ordning tog damerna påtår under förtjusta och smickrande ursäkter. Ty en sak är att kaffe är gott, en annan, att man inte utan vidare får kännas vid det som självklart.

VITA MÖBLER

Den unga flickan har svala, friska tankar, i vår tid dessutom hurtiga, bakom sina ostyriga lockar. (Det vet alla vi, som är renhjärtade.) Den unga flickan har inga bekymmer i egentlig mening, ty allt ansvar, alla livets bördor bär far och mor åt henne. (Det vet alla vi, som är äldre och nödgas le åt de ungas rosenröda sorger.) Den unga flickan vet ännu ingenting om allvaret i världen, hennes dag är en vårens lek, hennes natt oskuldens djupa sömn med drömmar om änglar och kattungar och förgätmigejer. Också i vaket tillstånd överraskas hon då och då av drömmar, svärmiska fantasier om kärleken, eller hurtiga, praktiska – det hör ungdomen till – men ännu är de rena och obestämda som när man går en slingrande väg fram och undrar vilket nytt landskap solen ska skina över på andra sidan kröken.

Därför var också Annalottas rum det verkliga flickrummet, det som till alla delar överensstämde med en ung flickas natur.