Men det kunde hon naturligtvis icke.

Och ändtligen hade Lostman vaknat. Just som Ragnar börjat sin berättelse, hade han somnat, obarmhärtigt och tyst. Bara blundat och icko hört ett smul. Och gossen hade icke väckt honom, varit alldeles tyst, icke rört sig. Men hans runda ögon hade spejat efter hvarjc lifstecken, icke släppt den sjuke en sekund. Ända till dess gumman nyss börjat röra på sig; då måste han se på henne.

I detsamma vaknade Lostman. Ragnar spratt till; nu skulle han få berätta.

»Vill han ha vatten?» frågade han inledningsvis.

Ragnar sprang efter vatten och hällde i den sjuke, som icke kunde svälja hälften.

»Å hosta inte; snälla Lostman!

Hör han på nu?»

Lostman hörde, och Ragnar började:

»Jo, det är om blommorna. Det var en man, som gick i skogen. Men det var inte pappa, för det frågade jag. Utan det var en, som var alldeles ung. Fast han var nog äldre än jag — », tillade han betänksamt och med en viss blygsamhet.

»Han var äldre förstås, och så gick han i skogen. Med en yxa för att fälla träd. Och han gick så långt, långt in i skogen där det inte fanns några människor. Där finns bara träd och mycket annat sånt där. Och när han kommit riktigt in i det, så började han hugga. För det tyckte han var roligt, och så ville han ha ved. För det var kallt.»

Den sjuke snackade; han tyckte, han såg is någonstans. Och han ville så gärna ha en liten liten bit på tungan.

»Hvad är det, han vill?» frågade Ragnar otåligt. Men gubben fick icke fram ordet och lät saken förfalla.

»Hör på då!»

— Jo han gick i skogen och högg. Och så blef han ond. För det blir man, när man går och hugger och har en stor yxa i hand. Och så högg han det ena efter det andra i ett kör. Mycket mer än han behöfde. Och han högg nästan hvart enda träd. Så det fanns knappt någonting kvar.

— Ja men någonting fanns det väl ändå? Tror inte Lostman det?»

Lostman kunde icke riktigt följa berättelsens gång. Han låg och letade efter det där märkvärdiga ordet, det där kalla, som vore så skönt att ha på tungan.

»Men så när han hade huggit och huggit, så blef han trött. Och då la han yxan ifrån sig och satte sig på en stubbe och tittade ner i marken. —

— Fast jag brukar då alltid titta upp i luften, när jag är trött.»

Lostman tittade också upp i luften. Och tyckte sig se rök vagga af och an under taket; brandrök. Det gjorde honom än törstigare; han längtade efter vatten, vatten.