Efter det där kalla hvars namn han hade så svårt att finna.

»Och bäst han satt där och tittade, så fick han syn på blommorna. Och det var de blå blommorna. Och dem hade han trampat ned. Alldeles. Tänk!»

Ragnar pustade ut. Han hade kommit till sin berättelses midtpunkt och hvilade. Han undrade, om Lostman verkligen hörde på. Det såg icke så ut. Men ibland kan folk höra utan att det syns på dem.

»Jaha, nu såg han dem nog. Men nu var det försent, för nu var de trasiga. Och första gången, han sag dem, tänkte han; jag kunde gärna ha plockat dem och tagit dem hem till min fästmö — eller till någon annan sån där.»

Mannens fästmö intresserade honom icke mycket, och han anade, att gubbens intresse därvidlag icke var större än hans eget. Men mannen och blommorna!

»Kan Lostman tänka sig! Så skulle mannen gå hem och så tog han yxan och gick och gick; men gick bara rundt. Och så fick han syn på blommorna igen. Då sa han: Här finns bara blommor. Och jag har trampat på dem alla.

— Men det var samma blommor, förstår Lostman. för mannen hade gått rundt. Fast det visste han inte. Ja och så gick han igen, men hur han gick kom han alltid tillbaka. Så han kunde lika gärna suttit stilla, tycker jag.

— Och tredje gången han såg dem, så svor han visst, tror jag. Men sen sa han ingenting och tänkte heller ingenting, sa pappa, utan bara gick och gick. Och yxan slängde han ifrån sig för den var så tung. Och för hvar gång han kom till blommorna, vände han sig bort. Men inte hjälpte det.

— Ja, så hade han gått både länge och väl. Men, vet Lostman när han då kom tillbaka för allra sista gången, då stod han inte ut längre. Utan då föll han på knä och gräfde i jorden med bara fingrarna, så att han gräfde upp blommorna med rötter och allting. Ja.

Och så tog han dem och bar dem raka vägen, för nu gick han raka vägen, ser han — och så gick han genom forsen, fast det fanns mycket mer vatten i den än nu. Och så kom han till ön, och där gräfde han en liten grop och satte blommornas rötter i den och hade omkring jorden och hällde vatten på, så att blommorna fick det riktigt bra.

Och vet Lostman hva?»

Tydligen icke.

»Jo då blef blommorna hela och fina och vackra igen, och ingen kunde någonsin trampa på dem förstås.

Jaha!»

Ett tungt, tassande ljud förmådde Ragnar utt vända på hufvudet; gumman hade rest sig frun sin bänk och ströfvade omkring i rummet. Hon smög sig kring väggarna lik en försiktig men vetgirig råtta, hon strök med händerna öfver allt, hvad hon fann, och hufvudet förde hon långsumt af och an, ängsligt, nosande undersökande, rädd att stöta mot oseddu hinder.

Ragnar visste, att det betydde olycka, när Lostmans hustru gick; hon hade gått samma kväll hästen dog af kolik, hon hade gått dagen före branden. Och nu gick hon igen. Hvad skulle nu ske? Om Ragnar bara kunde få henne att sätta sig! Han ville försöka.

Men i detsamma greps han bakifrån af den sjuke, som drog sig upp, stödjande sig på hans axlar.