Han såg på de stora slappa läpparna, som drogos ut och in af andedräkten. Och på mungiporna, som fallit ned och skälfde. Gossen böjde sig fram och såg. Det ser ut, som om han hade ätit blåbär, tänkte han.

Den sjukes andhämtning oroade honom. Det måtte vara något fel med den. Den sorlade upp i mun och rörde så underligt på läpparna.

»Lostman!» hviskade han och rörde vid armen, som låg öfver täcket. »Han skulle andas genom näsan; det ginge bestämdt bättre.»

Lostman blundade.

Då ruskade han i armen.

»Lostman, hör han inte?»

Men i detsamma kom Ingrid i dörren.

»Nej hör du, låt Lostman vara i fred!»

»Å jag gör ’en ju bara godt. Det sa mamma också. Han säger ju aldrig hva han vill. Så man får ju fråga’n.»

»Han vill vara i fred.»

Hon fortsatte att granska sitt nakna ben; strumpebandet hade gnaft hål på huden.

Men Ragnar funderade. Han genomgick en förteckning på alla de läckerheter, som en gång varit den gamle så kära. Tänk så eget, att han rakt inte ville röka mer! Hvad skulle man kunna hitta på.

»Lostman, hör nu Lostman! Vill han ha sill och potatis?»

Och vare sig Lostman trots allt bevarat sin smak för sill och potatis eller om han häri fann enda sättet att slippa vidare frågor, så svarade han klart och tydligt:

»Ja, har han, så ge hit.»

»Ingrid, Ingrid! Hör du, han vill ha sill och potatis!»

»Ge honom då. Och skrik inte.»

Ragnar försvann.

Ingrid smög bort till bädden; hon gick försiktigt för att inte få stickor i fötterna. Det något för korta linnet stod som en blomklocka kring henne. Hon satte sig sakta på sängkanten och drog upp knäna.

»Det välsignade strumpebandet har alldeles skaft sönder mig.»

Lostman hörde icke.

Ingrid strök öfver täcket.

»Han har det visst bra svårt, stackare?»

Lostman blundade, och Ingrid nickade åt honom. Sen började hon ånyo granska sitt ben och tryckte fingertopparna mot hudens rodnad.

»Säg Lostman, tror han på Gud?»

Fingertopparna hade lämnat tre hvita märken efter sig. Hon böjde sig ned och undersökte.

»För vet Lostman, det gör allt jag.»

Solen blänkte i den stora gluggen uppe vid taket. Morgonluften sjönk ned öfver bädden. Den kom från forsen, den kom från skogen; den var fylld af skogsnattens dofter. Gubben snarkade till.

»Hvad säger Lostman?»

Då slog han upp ögonen och blinkade ilsket.

»Jag vill ha sill och potatis har jag sagt.»

»Ja det får han ju. Ragnar kommer strax.

— Men jag ville bra gärna fråga Lostman om någonting nu, när vi är ensamna. Lostman kan gärna svara mig, för jag lofvar att ingenting säga sen. Och i alla fall —»

Hon tänkte säga, att det i alla fall icke kunde göra honom något förtret, eftersom han snart skulle dö. Men så fann hon det ogrannlaga och hejdade sig.

»Jo ser Lostman, jag skulle vilja veta, hva han och Bengt egentligen haft för sig i vinter. Var det något farligt?

— Vill han inte tala om det?»

Det ville Lostman tydligen icke.

»Ja, men han kan i alla fall säga mig om Sven var med om det. Var han? Nej vet Lostman, det tror jag inte han var.»

Lostman trodde hvarken det ena eller det andra; han teg. Solen brände i en stor rund fläck på väggen midt emot honom; och han undrade om dagen skulle bli mycket het.

Ingrid lade hufvudet på sned och knäppte händerna kring knäna.

»Ja för man kan aldrig vara nog försiktig, ser Lostman. Och jag vill rakt inte, att Sven ska vara med om sånt där. Det är ju ingenting ondt med Bengt; men han är så oförvägen. Och så får han Sven till allting.