Nog är det egendomligt? Jag tycker det är riktigt hemskt. Tycker inte Lostman?»

Då hon inte fick något svar, släppte hon sitt tag kring knäna och reste sig.

»Men när Sven och jag blifvit gifta, så ska jag nog laga, att han kommer bort från Bengt.

— Men vi är inte gifta än, och det är ingen som vet, om vi vi blir’t. Se, jag känner honom så litet.

Tycker Lostman om Sven?»

»Nej!»

Ingrid nickade betänksamt.

»Nej, nej.

— Men hvarför gör inte Lostman det? För Sven är då snäll åtminstone. Och så är han så ung, ska Lostman veta.»

Lostman snarkade.

»Ja nu kommer Ragnar med sillen.»

Och Ragnar kom med en sill och en potatis. Ville Lostman ha mer än en potatis? Nej det ville han inte; men han ville sitta upp. Och så tog Ingrid honom under armarna och Ragnar tog honom om lifvet, och så lyfte de honom upp mot sänggafveln. Där satt han med en sill i ena handen och med en potatis i den andra.

»Ta potatisen!»

Han grep med bägge händerna kring sillen, sköt in den mellan läpparna och sög och gnafde.

»Nu ska han inte bry sig om, att mamma kommer och frågar efter sillen. För jag har sagt henne; men det gör hon nog ändå.»

Och det gjorde hon. Hon kom genom ytterdörren som hon icke stängde efter sig. Ljuden därutifrån följde henne, sommarljuden, skogsljuden, vattenljuden, fåglarnas läten, vinden, doften, ljuset, allt följde henne in genom den låga, breda dörren. Hon kom i spetsen för en skara glada, ljusa sommarandar, och med tunga steg klef hon bort till bädden.

»Att Lostman törs äta sill. Kan det vara nyttigt för den som är sjuk?»

Lostman gnagde och sög.

»Ja mår han inte illa af det, så. Bara han inte jämrar sig sen.»

Ragnar tog sin gamla plats på sängkanten: Ingrid gick in i grannrummet och började dra på sig strumporna.

»Kommer Bengt snart?» frågade hon genom dörren.

»Han har gått för att möta Sven.»

»Sven? Hur vet du att Sven ska komma?»

»Jag vet inte: men Bengt vet.»

»Ja pappa vet,» nickade Ragnar.

»Och jag som gjort mig illa i benet!

— Tror Frida, att Sven kommer för min skull?»

Frida hade satt sig på väggbordet, som upptog rummets ena långsida. Hon drog en nål med tråd ur klädningslifvet, vek upp kjolen och började laga.

»Jag ska be Sven, att han ger mig de blå blommorna. Ska jag inte, mamma?»

»Bara du inte blöter ner dig själf, så.»

»Nej då! När Sven tar dem. Och sen ska Lostman få blommorna. De äro så vackra. Nog vill han ha dem?»

»Nej. — Ta sillen!»

Lostman torkade mun på handen och handen på täcket.

»Jag ville ha er hängda allesamman, det ville jag.»

Frida drog upp en ny kant af kjolen.

»Att Lostman inte skäms.»

»Skämmas? Nej hon! Inte jag men Bengt ska skämmas. För jag kan sätta honom på häktet, när jag vill. Det kan jag. Och den där andre också. Kan jag.»

Ingrid stod i dörren och kammade sitt hår; Frida sydde och suckade.

»Lostman var ju med om det själf?»

»Ja det var jag. Men mig lär de inte sätta på häktet.»

Han kramade ihop sina händer till ett knutigt, rynkigt knyte och stödde därmed hakan, som icke ville hålla sig stilla. Han var för ögonblicket ganska nöjd med den värld, han snart skulle lämna. Om han nu bara finge vara i fred.

Men Ragnar var envis.

»Är det riktigt säkert, att Lostman inte vill ha blommorna?»

»Jag vill inte, och hör sen! Jag vill lägga mig.»

Ingrid och Ragnar hjälpte honom. Han skrek till och jämrade. Frida förmodade att det berodde på sillen och tog undan de frestande resterna. Gubben jämrade. Plötsligt slog dörren igen, luckan slog igen, rummet blef halfmörkt.