Det är egendomligt. Tro ni, saken blir mindre farlig, därför att jag hade godt af den?»

»Nej men du —»

»Mig häkta de icke. Åtminstone inte till en början. Ingen har sett mig.»

Sven skrapade med fötterna och gned sig på knäna. Han kunde —, han kunde —; men han vågade icke. Han vågade icke säga, hvad han ville säga. Istället sade han:

»Då blir det bra synd om Ingrid.»

»Det är inte fråga om Ingrid nu; det är fråga om dig. Om Lostman har talat, om man har sett dig, om du följaktligen blir häktad —, hvad tänker du då göra?»

»Göra?»

»Hvad tänker du säga?»

»Ja —, jag vet inte. —»

Bengt rätade på sig, lutade sig bakåt och tryckte nacken hårdt mot väggen.

»Det är det, jag vill veta.»

Den unges blick irrade hit och dit, hit och dit; han visste inte, hvart han skulle se, hvart. Och eldgnistor såg han. Ja nu såg han dem. Och så sade han — nästan innan han själf visste af det —:

»Om dig kommer jag naturligtvis inte att säga någonting. —»

»Nej. Det skulle inte hjälpa dig.»

»Ånej. Och så är det ju det med Ingrid. På det viset finge hon ju ingen, som toge hand om sig.»

»Nej visst. Och Frida och gossen —»

Sven fick ett plötsligt begär att icke vara ädelmodig; han tog i luften som för att fånga flugor.

»Dem bryr jag mig inte om!»

»Nå ja, för Ingrids skull då.» Tonen var allvarsam men en skrattglimt for öfver ansiktet. »För Ingrids skull.»

»Ja. — Och så får du lofva mig, att när det där —»

»När det är öfver, menar du.»

»Ja. — Så får jag Ingrid!»

»Får du henne? — Om hon vill, ja!»

Sven måste dra på mun. Han visste, att hon ville.

»Nu, ja. Men —»

»Men hva då?»

»Sen du har suttit på fängelse? Det föreföll mig, som om hon skulle ha andra föreställningar om ungt folks uppgifter.»

Sven sneglade på honom; skämtade han? Nej det gjorde han icke. Då sade Sven helt enkelt: ja.

Och så sade han:

»Men tror du —?»

»Vi ska fråga henne.»

»Nej, nej!»

»Jo, jag ska fråga henne. Det är bäst att ha allting klart.»

»Nej låt bli, hör du!»

Men Bengt ropade på Ingrid. Och när det istället var Frida, som kom, frågade han henne, om hon hette Ingrid? Nej det gjorde hon icke. Och så gick Frida, och Ingrid kom.

»Hva är det?»

»Jo, jag har någonting att fråga dig om. Vi sitta just och tala om dig.»

»Gör ni?»

»Sven vill gifta sig med dig.»

»Vill han det? —»

»Nå, hva säger du?

»Jag? — Vi få väl se.»

De voro så underliga, de där båda. Bengt såg på henne — så obehagligt. Och Sven såg icke alls på henne. Och var ledsen.