Men tillsammans voro de något, som jag vördar. —»

»Hva då?»

»Lyckliga.»

»Å!» suckade Ingrid. »Ja», sade Sven. Men Frida ansåg att allting har sin tid; när det är dukadt, ska man äta. Och Ingrid påstod, att man icke behöfver vara lycklig därför att man —

»Älskar? Hva? Nej, det behöfver man inte. Men man inbillar folk, att man är det. När man är ung och älskar, inbillar man både gud och människor, att man är lycklig. Och det är någonting, som både gud och människor vörda. Äfven vilddjur lär hysa en viss aktning för kärlekslycka. Det är visst ytterst sällan, de äta älskande. Har inte Frida hört det? Ja men så lär det vara.

— Föröfrigt är det väl de ungas uppgift här i lifvet: att lura allt och alla.»

Att Bengt trodde det!

»Ja hva skulle de annars ha för uppgift?»

Jo det hade de visst det! det var Ingrid säker på. Särskildt unga män hade mycket stora uppgifter. Hvad för uppgifter? — Det borde Sven veta själf.

Frida ansåg att kärlek vore den största af alla uppgifter. Och Sven sade: ja. Men då rodnade Ingrid och drog ihop ögonbrynen.

»En ung man ska göra någonting, som är stort och godt annars vill en flicka, en bra flicka, aldrig se åt honom. Aldrig!»

Men hur ska han veta, hvad som är stort och godt? Ingrid ville gärna öfverlämna den saken åt samvetet. Men hon visste icke, huruvida Bengt kände till samvetet, och måste därför ge sig in på enskildheter.

»Han ska göra godt. Han ska hjälpa gamla människor, som ingenting orka, och barn, som ingenting kan —»

Bengt föll in hastigt och kort:

»Hvadå? Med hva då? Med att plocka blå blommor?»

Ingrid teg men rodnade så djupt, att Sven smittades. Å en sån snäsa, hon fick, tänkte Frida, Bengt kan vara bra, när han vill. Emellertid kände hon, att hon icke borde visa Sven sin tillfredsställelse.

»Att inte Bengt har ätit än!» sade hon. »Vi andra ha slutat för längesen.»

Han rörde omkring bland fiskbitarna och reste sig. Han skulle söka skugga bakom kvarnkammaren. Och så ville han tala med Sven. Sven ville hellre tala med Ingrid men följde. »Sätt dig!

»Vi måste göra oss reda för, hur vi har det, och hvad vi möjligen kan göra åt saken.»

Javisst, det måste de. Sven stramade upp sig som en soldat inför sitt befäl.

»Nej, sätt dig!

Tänker du gifta dig med Ingrid?»

Frågan kom tämligen oväntad och besvarades endast af en pannryckning och en förskräckt blinkning.

»Jag är den enda släkting, hon har, och måste följaktligen ta hand om henne. Men två och antagligen ännu fler har jag inte lust att dras med. Det förstår du. Det kan vara tungt nog ändå.»

Sven blef förnärmad, tog en förnärmad min, och mötte modigt de grå ögonens glittrande, småleende blick.

»Du behöfver inte vara ängslig; jag ska nog laga, att vi få någonting att lefva af.»

»Och om de häkta dig?»

Åter pannryckning och blinkning.

»Mig?»

»Ja dig; för mordbrand. Det var du, som tände.»

»Ja men du —»

»Jag hade också godt af det, meoar du? Det menar Lostman också.