Aldrig hade hon råkat något så ungt och rent. Ack, vad människor skulle komma att älska honom!

Men helt hastigt kom hon att tänka på att detta, som han nu sade, stred emot något, som hon helt nyligen hade hört omtalas, och hon ville ha klarhet härvidlag.

Hon frågade honom om hon möjligen hade hört fel, men då hon sist hade varit i prostgården, hade hans fästmö sagt, att han ämnade söka ett lektorat vid ett gymnasium.

Han sprang upp från stolen och började gå fram och tillbaka i det lilla förmaket.

Hade Charlotte sagt detta? Var hon säker på att Charlotte hade sagt detta? Han frågade så häftigt, att hon blev rädd, men hon svarade i all ödmjukhet, att såvitt hon kunde minnas, hade Charlotte sagt just detta.

Blodet steg honom åt huvudet. Han såg mer och mer ond ut.

Hon blev så förskräckt, att hon var nära att falla ner och be om förlåtelse. Inte hade hon trott, att det där, som hon hade berättat om Charlotte, skulle till den grad såra honom. Vad skulle hon säga, för att han skulle bli god igen? Vad kunde hon göra för att lugna honom?

Mittunder den värsta oron hörde hon hästtramp och vagnsbuller och vände sig mot fönstret av gammal vana. Det var Schagerström, som for förbi, men hon var så upptagen av Karl-Artur, att hon inte hann att undra över vart han ämnade sig. Karl-Artur hade inte ens märkt den förbifarande. Han fortfor att med förgrymmad uppsyn gå fram och tillbaka över golvet.

Nu närmade han sig henne med utsträckt hand för att säga farväl, och det var en sådan förskräcklig missräkning för henne, att han gick så snart. Hon hade velat bita av sig tungan, därför att den hade sagt de där par orden, som hade framkallat hans misshumör.

Men det var ingenting att göra. Hon fick lov att sträcka ut handen och fatta hans. Hon fick lov att tiga och låta honom gå.

Men då, i sin djupa eländighet och förtvivlan, böjde hon sig ner och kysste hans hand.

Han ryckte den hastigt till sig. Sedan blev han stående och såg på henne.

»Jag ville bara be om förlåtelse», framstammade hon.

Han såg tårar i hennes ögon, och han bevektes därav att ge henne en sorts förklaring.

»Om ni tänkte er, fru Sundler, att ni av en eller annan anledning hade bundit en bindel för era ögon, så att ni ingenting såge, och hade lämnat er i en annan människas händer, för att hon skulle leda er, — vad skulle ni säga, om bindeln helt hastigt lossnade och ni funne, att den där andra, er vän, er ledsagare, som ni hade förlitat er på mer än på er själv, hade dragit er fram till randen av en avgrund, så att nästa steg skulle ha fört er utöver branten ner i djupet? Skulle inte detta förorsaka er helvetiska kval?»

Han talade häftigt och passionerat och skyndade därpå utan att vänta på svar genom dörren ut i förstugan.

Thea Sundler tyckte sig höra, att han hejdade sig, då han kom ut på förstubron. Hon kunde inte veta av vilken anledning. Kanske att han hade. kommit att tänka på hur nöjd och sorglös han hade känt sig, då han för en liten stund sedan steg in i hennes hem, han, som nu trädde ut därifrån rasande och förtvivlad. Hur som helst, så skyndade hon ut för att se om han verkligen stod kvar.

Han började tala, så snart som han fick se henne. Sinnesrörelsen hade givit en ny riktning åt hans tankar. Han fann behag i att en åhörare visade sig.

»Jag står här och ser på dessa rosor, varmed ni har kantat vägen upp till ert hus, kära fru Sundler, och jag frågar mig om inte denna sommar är den skönaste, som jag någonsin har upplevat. Vi befinner oss nu i slutet av juli, men är det inte så, att hela denna gångna delen av sommaren har varit fullkomlig? Har inte alla dagar varit långa och ljusa, längre och ljusare än någonsin förr? Värmen, ja, den har visserligen varit ganska hög, men den har aldrig verkat tryckande, därför att luften merendels har genomfarits av ett uppfriskande drag. Inte heller har jorden behövt lida av torka som under andra vackra somrar, därför att det nästan varje natt har kommit ett par timmars regn. Det har också vuxit alldeles oerhört. Har ni någonsin sett träden belastade med sådana lövmassor, eller har ni sett rabatterna i trädgårdarna lysa av en sådan blomsterprakt? Ack, jag skulle vilja påstå, att smultronen aldrig har varit så söta, fågelsången aldrig så klingande och människorna aldrig så glada och nöjeslystna som under detta år.»

Han tystnade ett ögonblick för att hämta andan, men Thea Sundler aktade sig väl för att störa honom genom att säga något. Hon tänkte på sin mor. Hon förstod vad hon hade känt, då den unge baronen hade uppsökt henne i köket och mjölkkammaren och gett henne sina förtroenden.

Den unge prästen fortfor:

»Om mornarna vid femtiden, då jag drar upp min gardin, ser jag knappast något annat än dunster och moln. Det smattrar mot fönsterrutan, det skvalar ur takrännan, blommor och gräs böjer sig under slagregnet. Hela rymden är full av skyar, så tunga och regnfyllda, att de nästan släpar utefter marken. ’I dag är det slut med det vackra vädret’, säger jag då till mig själv, ’och det vore kanske också det bästa.’

»Men fastän jag är nästan viss om att regnet skall fortsätta hela dagen, stannar jag kvar vid fönstret en stund för att se hur det skall gå. Och då klockan är fem minuter över fem, upphör dropparna att slamra mot rutan. Takrännan skvalar än en stund, men snart tystnar också den. Mitt framför den plats på himlen, där solen borde befinna sig, öppnar sig en rämna i molnen, och ett stort ljusknippe slungas ner i de jordiska töcknen.