Alltjämt låtsade han inte om henne, och alltjämt var han förlovad med Charlotte Löwensköld.

Hon hade aldrig önskat något ont över Charlotte. Nej, hon kunde lägga sin hand på bibeln och svära, att det hade hon aldrig gjort, men ibland hade hon hoppats, att Charlotte skulle bli kär i någon annan eller att hon av någon rik släkting skulle ha blivit bjuden på en lång resa i utlandet, så att hon på något angenämt och behagligt sätt hade blivit skild från unge Ekenstedt.

Eftersom hon var gift med organisten och då och då blev bjuden till prostgården, hade hon råkat vara med den gången, då Schagerström hade rest förbi och Charlotte hade sagt, att hon skulle ta honom, om han friade. Alltsedan dess hade hon önskat, att Schagerström skulle fria till Charlotte, och det kunde ju inte vara orätt. Hur som helst, så hade det ju alls ingen betydelse.

Ty om önskningar hade någon makt, så skulle det väl se annorlunda ut här på jorden, än det nu gör. Tänk bara, vad människor ha önskat! Tänk, så mycket gott de ha önskat sig! Tänk, hur många som ha önskat sig fria från synd och från sjukdom! Tänk alla de, som ha önskat, att de skulle slippa att dö! Nej, det visste hon då, att önska, det kunde man göra opåtalt. Önskningar ha ingen makt.

Men en vacker sommarsöndag såg hon i alla fall Schagerström komma in i kyrkan, och hon märkte, att han valde sin plats så, att han kunde se Charlotte, som satt i prostgårdsbänken, och hon önskade, att han skulle finna henne vacker och intagande. Hon önskade det av hela sin själ. Hon tyckte inte, att hon gjorde Charlotte någon orätt genom att önska henne en rik man.

Hela dagen, sedan hon hade sett Schagerström i kyrkan, hade hon en känsla av att nu skedde det något. Under natten låg hon som i feber och bara väntade på att något skulle ske. Och på samma sätt var det nästa förmiddag. Hon satt vid fönstret, hon kunde inte arbeta, utan satt med händerna i kors och väntade.

Hon trodde, att hon skulle få se Schagerström fara förbi, men det hände något ännu mycket mer märkvärdigt. Mittpå förmiddagen, så där mellan elva och tolv, kom Karl-Artur på visit.

Man kan förstå, att hon blev både häpen och glad och på samma gång alldeles överväldigad av blyghet.

Hon visste inte hur hon bar sig åt för att hälsa eller för att be honom stiga in. Men i alla fall satt han snart i den bästa länstolen i hennes lilla förmak, och hon satt mittemot honom och bara stirrade på honom.

Aldrig förr hade hon haft riktigt klart för sig, •att han såg så ung ut, som han gjorde, när hon nu såg honom på nära håll. Hon hade ju reda på allting, som rörde hans familj, och hon visste, att han var född 1806, så att han måste vara tjugonio år. Men det kunde ingen se på honom.

Han förklarade på sitt förtjusande enkla och allvarliga sätt, att han inte förrän helt nyligen, genom ett brev från modern, hade fått veta, att hon var dotter till den Malvina Spaak, som hade varit en god vän och försyn för alla Löwensköldar. Han var ledsen, att han inte hade haft reda på detta förut. Han tyckte, att hon borde ha underrättat honom.

Hon blev överlycklig att få veta orsaken till att han allt hittills inte hade låtsat om henne. Men hon kunde ingenting säga, ingenting förklara. Hon bara mumlade några dumma, orediga ord, som han troligen inte uppfattade.

Han såg litet undrande på henne. Han kunde väl omöjligen förstå, att en gammal människa var så blyg, att hon miste talförmågan.

Liksom för att ge henne tid att lugna sig började han tala om Malvina Spaak och om Hedeby. Han kom också in på historien om spökerierna och den förskräckliga ringen.

Han sade, att han hade litet svårt att tro på alla detaljer, men för honom låg det en djup mening under alltsammans. Han ansåg ringen vara en symbol för kärleken till detta jordiska, som håller själen fången och gör den oskicklig att ingå i Guds rike.

Att tänka sig, att han satt där mitt framför henne och såg på henne med sitt intagande leende och talade förtroligt och okonstlat som till en gammal vän! Det var alltför mycket av lycka, det nästan kvävde henne.

Han var kanske van vid att inte få något svar, då han kom till de fattiga och bedrövade för att trösta och uppmuntra. Han fortsatte att tala utan att förtröttas.

Han berättade för henne, att han för sin del aldrig kunde låta bli att tänka på Jesu ord till den rike ynglingen. Han var övertygad om att den förnämsta orsaken till människornas många olyckor låg däri, att de älskade de skapade tingen högre än den, som hade skapat dem.

Fastän hon ingenting sade, måtte hon ha tagit emot hans ord på ett sätt, som lockade honom att gå vidare med sina förtroenden. Han bekände för henne, att han varken ville bli prost eller kyrkoherde. Han ville inte ha någon stor församling med stort boställe, stora åkrar, stora församlingsböcker, mycket att ta hand om. Nej, han önskade sig en liten socken, där han skulle få tid att ägna sig åt själavården. Hans prästgård skulle inte vara annat än en liten grå stuga, men den skulle ligga vackert i en björkdunge vid en sjöstrand. Och hans lön, den finge inte vara större, än att han nätt och jämnt kunde leva på den.

Hon förstod, att han på detta sätt ville visa människorna den rätta vägen till sann lycka. Hon kände andakt djupt in i själen.