Men alla människor förklarade för henne, att eftersom Karl- Artur skulle ta stora kandidatexamen, så måste det kräva sin rundliga tid, innan han blev färdig. Hon fick lov att tänka på vad det ville säga att avlägga examen och ha betyg i alla de ämnen, som lästes vid universitetet, både i astronomi och hebreiska och geometri. Det kunde inte gå av för mindre. Överstinnan tyckte, att det var en grym examen, och det gav man henne rätt i, men den kunde ju inte ändras heller bara för Karl- Arturs skull.

Långt fram på hösten 1829, när Karl-Artur höll på med sin sjunde termin i Uppsala, skrev han hem till överstinnans stora glädje, att han hade anmält sig till att avlägga prov i latinsk skrivning. Det var ju inte något särskilt svårt prov, skrev han, men det var viktigt, därför att man måste vara godkänd i latinsk skrivning, innan man fick komma upp i den riktiga examen.

Karl-Artur gjorde alls inte något väsen av den skrivningen. Han bara sade, att det skulle bli skönt att ha den undanstökad. Han hade ju aldrig haft något otalt med latinet, som en del annat gott folk, så att han tyckte sig ha goda grunder att hoppas, att allt skulle gå bra.

Han nämnde i samma brev, att nu var det sista gången för denna termin, som han skrev till sina ömma föräldrar. Så snart han hade fått veta hur provet hade utfallit, ämnade han bege sig på hemvägen. Och den sista november trodde han bestämt att han skulle få trycka föräldrar och systrar i sin famn.

Nej, Karl-Artur hade inte alls gjort någon affär av det latinska provet, och det var han glad åt efteråt, ty det gick inte bättre, än att han blev kuggad. Uppsalaprofessorerna tilläto sig att kugga honom, fastän han hade haft laudatur i alla ämnen, då han från Karlstads gymnasium sändes till universitetet.

Han blev mer häpen och överraskad än egentligen förödmjukad. Han kunde inte finna annat, än att hans sätt att behandla latinet mycket väl lät försvara sig. Visst var det förargligt att komma hem som en besegrad, men han trodde nog, att föräldrarna, eller åtminstone modern, skulle förstå, att det måste bero på något slags kitslighet. Professorerna i Uppsala ville kanske visa, att de hade större fordringar än lektorerna i Karlstad, eller också hade de kanske funnit, att det vittnade om alltför stor självsäkerhet, att han inte hade deltagit i några kollegier.

Det var flera dagars resa mellan Uppsala och Karlstad, och man kan säga, att han hade glömt hela missödet, då han körde in genom östra tullen i skymningsstunden den trettionde november. Han var nöjd med sig själv, därför att han hade kommit precis på dagen, som han hade skrivit. Han satt och tänkte på att nu stod nog modern i salongsfönstret och spejade efter honom och att systrarna säkert höllo på med att duka kaffebordet.

Han körde igenom hela staden och var i samma goda humör, ända tills han kom ut ur de trånga och krokiga gatorna och såg västra älvgrenen och Ekenstedtska huset alldeles på strandbrädden. Vad i all världen stod här på? Hela huset var upplyst, det låg och strålade som en kyrka på en julmorgon. Och slädar, som voro fulla av pälsklädda människor, ilade förbi honom, och alla tycktes ämna sig just till hans hem.

»De måtte ha storkalas hemma», tänkte han, och han tyckte, att det var litet besvärligt. Han var ju trött efter resan, och nu skulle han inte få vila ut, utan bli tvungen att byta kläder och hålla gästerna sällskap ända till midnatt.

Men så med ens blev han orolig.

»Bara inte mamma har gått och ställt till med kalas för att fira den latinska skrivningen!»

Han bad skjutsbonden, att han skulle köra till köksingången, och steg av där för att inte behöva råka samman med gästerna.

Ett par minuter senare blev överstinnan efterskickad. Hon skulle bekväma sig ut i hushållerskans rum för att tala med Karl-Artur, som just hade kommit hem.

Överstinnan hade varit i stor oro för att Karl- Artur inte skulle hinna fram i tid till middagen. Hon blev överlycklig, då hon hörde, att han var kommen, och skyndade sig ut till honom.

Men Karl-Artur tog emot henne med sträng uppsyn. Han såg inte, att hon sträckte ut armarna emot honom. Ja, han gjorde ingen min av att hälsa på henne.

»Vad är det mamma har ställt till?» sade han. »Varför är hela staden hitbjuden just i dag?»

Det var inte tal om ömma föräldrar den här gången. Han visade inte den minsta glädje att se henne.

»Men jag tyckte, att vi skulle ha det litet högtidligt», sade överstinnan. »Nu, när du har gått igenom denna förskräckliga skrivningen.»

»Mamma tog förstås aldrig med i beräkningen, att jag kunde bli kuggad», sade Karl-Artur. »Men så förhåller det sig i alla fall.»

Då stod överstinnan där handfallen.

Se, den tanken hade ju aldrig, aldrig kunnat stiga upp i hennes hjärna, att Karl-Artur skulle låta kugga sig.

»Ja, det har ju inte någon betydelse i och för sig», sade Karl-Artur. »Men nu skall hela staden få veta det. Mamma har väl bjudit hit alla dessa människor för att fira mina triumfer.»

Överstinnan stod där alltjämt lika handfallen.

Se, hon visste ju hur det var med Karlstadsborna. De tyckte nog, att flit och sparsamhet voro utmärkta ting hos en student, men det var alls inte nog för dem. De väntade på prisbelöningar i Svenska akademien och på disputationer, som voro så lysande, att alla de gamla professorerna bleknade under skägget.