De väntade på genialiska improvisationer vid nationsfesterna och inbjudningar till de litterära kretsarna, till professor Geijers eller landshövding von Kræmers eller överstinnan Silfverstolpe.

Sådant förstodo de sig på, men i Karl-Arturs hittillsvarande karriär hade det inte funnits något av detta lysande och utmärkta, som visade, att han var en framstående begåvning. Överstinnan visste, att folk saknade detta, och när nu Karl-Artur äntligen hade avlagt ett kunskapsprov, så menade hon, att det inte skulle skada att göra litet affär av saken.

Men se, att Karl-Artur inte skulle gå igenom, det hade hon aldrig kunnat tänka sig.

»Det är ingen, som vet något bestämt», sade hon eftertänksamt. »Ingen utom husfolket. De andra har bara hört, att det var fråga om en liten glad överraskning.»

»Då får mamma också hitta på någon glad överraskning åt dem», sade Karl-Artur. »Jag tänker gå upp på mitt rum, och jag kommer inte ner till middagen. Inte för att jag tror, att Karlstadsborna tar det så hårt, att jag har fallit igenom, men jag vill inte ha deras beklaganden.»

»Vad i all världen skall jag hitta på?» klagade överstinnan.

»Det lämnar jag åt mamma själv att tänka ut», sade Karl-Artur. »Nu går jag upp till mitt. Gästerna behöver ju alls inte veta, att jag har kommit hem.»

Men detta var alldeles för smärtsamt och omöjligt. Där skulle överstinnan sitta vid bordet och vara briljant, och under tiden skulle hon tänka på att han gick uppe på sitt rum och var ledsen och ond. Hon skulle inte få glädja sina ögon med att se honom. Detta var för hårt för överstinnan.

»Kära Karl-Artur, du får lov att komma ner till middagen. Jag skall hitta på något.»

»Vad skall mamma hitta på?»

»Det vet jag inte. Jo, nu vet jag! Du skall bli alldeles nöjd. Ingen skall förstå, att middagen var tillställd för din skull. Lova mig bara, att du byter om kläder och kommer ner!»

Det blev en så lyckad middag. Bland alla de många lyckade och lysande festerna i det Ekenstedtska hemmet var detta en av de allra mest minnesvärda.

Vid steken, då champagnen serverades, kom det verkligen en överraskning. Översten reste sig då och bad de närvarande förena sig med honom för att dricka en välgångsskål för löjtnant Sten Arcker och hans dotter Eva, vilkas förlovning han härmed ville tillkännagiva.

Det blev ett stort jubel.

Löjtnant Arcker var en fattig karl utan vidare goda utsikter i befordringsväg. Man visste ju, att han länge hade gått och svärmat för Eva Ekenstedt, och därför att småflickorna Ekenstedt sällan hade några beundrare, hade hela staden intresserat sig för saken. Men man hade alltid trott, att överstinnan skulle ge honom korgen.

Sedermera sipprade det allt ut hur det hängde ihop med eklateringen. Karlstadsborna fingo reda på att överstinnan hade låtit Eva och Arcker förlova sig, bara därför att ingen skulle misstänka, att det hade gått på tok med den överraskningen, som hon ursprungligen hade velat bereda gästerna.

Men det var visst ingen, som fördenskull beundrade överstinnan mindre än förut. Tvärtom. Man sade bara, att det inte fanns någon, som hade större förmåga att reda sig i svåra och syrprenerande situationer än överstinnan Ekenstedt.

II.

Överstinnan Beate Ekenstedt var sådan, att när någon hade förbrutit sig emot henne, så väntade hon, att denne skulle komma och be om förlåtelse. Bara den ceremonien var överstökad, så tillgav hon alltsammans av gott hjärta och visade sig likaså vänlig och förtrolig som före osämjan.

Hela julhelgen hoppades hon, att Karl-Artur skulle be om ursäkt för att han hade talat så hårt till henne den där kalaskvällen, då han hade kommit hem från Uppsala. Hon fann det nog förklarligt, att han hade förgått sig i första uppbrusningen, men hon kunde inte förstå, att han gick och teg och inte alls låtsade om sin förbrytelse, sedan han hade fått tid till eftertanke.

Men Karl-Artur lät julhelgen gå utan att nämna ett ord om ånger eller ledsnad. Han roade sig som vanligt på bjudningar och slädpartier och var uppmärksam och angenäm i hemmet, men han sade inte de par orden, som överstinnan väntade på. Det var kanske ingen mer än hon och han, som märkte det, men det reste sig en osynlig mur mellan dem, så att de inte kunde komma riktigt nära varandra. Det var ingen brist på kärlek eller ömma talesätt på någotdera hållet, men det där, som åtskilde och höll dem ifrån varandra, blev inte undanskaffat.

När Karl-Artur kom till Uppsala, tänkte han inte på annat än att reparera sitt nederlag. Om överstinnan hade väntat, att han skulle göra en skriftlig avbön, så blev hon bedragen. Han skrev inte om annat än sina latinstudier. Nu tog han latinska kollegier för två docenter, gick var dag på latinska föreläsningar och hade dessutom blivit medlem i en klubb, där man övade sig i latinska disputationer och orationer.