Likväl kände Filip med stolthet sin oumbärlighet när det gällde subtilare saker, ty hans rival hade blott två strängar på sin lyra: forte och fortissimo. Dessutom hade notarien Lovén en fiende i sitt passionerade sångartemperament: när lidelsen fick makt med honom, sjöng han falskt eller gjorde en tupp.

Otto bröt tystnaden vid bordet.

– Asch, sade han, du sjunger med i alla fall. En tenor, som kan hålla käften, när han hör andra sjunga, har man aldrig hört talas om.

– Du kan ju sjunga i det som ligger för din röst, medlade fadern.

Filip satt lite purken och petade i sin spenat. Han tänkte, att han möjligen kunde låta beveka sig att sjunga i »Warum bist du so ferne», kanske också »Kornmodsglansen». Han mindes när de förra gången sjöngo »Warum». Lovén brakade lös, men så med ens knackade baronen af med stämgaffeln mot punschbrickan och sade: Håll käften, Lovén, och låt Filip sjunga det här, för det kan han! Och han mindes hur smältande fint och vackert han hade sjungit den gången.

Lydia återtog sin plats vid bordet.

– Jag fick lof att höra efter hvad vi ha att komma med till kvällen, sade hon. Det blir skinkan om igen och strömming och sill och potatis och Ottos abborrar. Det är allt hvad som finns.

– Och brännvin och öl och punsch och konjak, kompletterade Otto.

– Ja, hvad behöfs det mer, sade gubben Stille. Det är ju härliga guds gåfvor alltsammans.

Augustisolen lutade redan mot sin nedgång, då baronens lilla segelsnipa stack fram bakom udden. Vinden hade mojnat. Seglen hängde slappa, och man hade tagit till årorna. Då båten närmade sig bryggan, firades seglen, roddaren hvilade på årorna, baronen gaf ton med stämgaffeln, och medan snipan sakta vaggades af dyningen från den vida fjärden, togo de tre männen i båten upp en Bellmanstrio:

Böljan sig mindre rör,

Æol mindre hviner,

när han på stranden hör

våra mandoliner.

Månan han skiner.

Vattnet glittrar lugnt och kallt.

Syren, jasminer

sprida vällukt öfver allt.

Fjäriln i guld och grönt

glimmar på blomman skönt,

masken snart krälar ur sitt grus,

masken snart krälar ur sitt grus.

Sången klingade rent och vackert ut öfver vattnet. Två gamla fiskare, som lågo med en sump och lade ut långref, hvilade från sitt arbete och lyssnade.

– Bravo, ropade gubben Stille från bryggan.

– Åja, det där gör du inte illa, Lovén, sade baronen, utom det där med »masken krää-älar». Det ligger bättre för Filip. Men goddag på er allihop! Goddag, lilla tjyfgubben, har du någon konjak? Whisky har vi med oss. Goddag, lilla fina, vackra, söta, mum-mum – baronen ledsagade hvar artighet med en ridderlig fingerkyss – fröken Lydia! Goddag på er, pojkar!

Baron Freutiger var en brunbränd och väderbiten teaterröfvare med ett svart Nebukadnezarskägg. Han hade inte så långt kvar till de femtio, men han hade bevarat sin ungdom genom att taga lifvet lätt. Sorger och bekymmer fastnade inte på honom. Han hade annars varit med om åtskilligt, och själf brukade han säga, att bland det jäkligaste han varit ute för var en gång då han blef hängd för häststöld i Arizona. Och det var sant, att han i sin ungdom hade varit familjens olycksfågel och pröfvat lyckans växlingar i många trakter af världen. Han kunde många konster. Han hade gifvit ut en samling reseskildringar, hvilkas friska och älskvärda lögnaktighet hade förskaffat honom ett litterärt namn, och han komponerade valser som dansades på hofbalerna. Sedan han för en del år sedan fått ett arf, hade han köpt en liten egendom i skärgården, där han under jordbruket som skylt fördref tiden med jakt på sjöfågel och flickor. Men han hade också politiska intressen. Vid senaste valet hade han varit liberal riksdagsmannakandidat och skulle kanske ha blifvit vald, om han blott hade insett vikten af att markera en något klarare ståndpunkt i nykterhetsfrågan.

I bländande hvit flanelldress och med en gammal smutsig stråhatt af obestämd form på hufvudet hoppade han upp på bryggan och samlade kvartetten omkring sig. Notarien Lovén i tullen, en ståtlig karl, blond och rödlett, lite fet och lite dockvacker, ställde sig i position och slungade ut ett par höjdtoner på försök. Kandidat Stjärnblom, en bredaxlad ung värmlänning med ett par skygga, djupa ögon, höll sig mera i bakgrunden. Gubben Stille och Filip slöto till, baronen gaf ton, och under »Sångarfanan åter höjes» tågade man upp till Röda stugan, där det glimmade af flaskor och glas mellan den lilla verandans humlerankor.

Det skymde mer och mer, och på den bleka norrhimmeln blänkte redan augustikvällarnas ljusa stjärna, Capella.

Lydia stod vid verandaräcket. Hon hade mest hela kvällen gått af och an mellan köket och verandan och sysslat med »pytsar» – det var hennes gemensamma namn på flaskor och glas och allt som hörde till hushållet. Hon var ensam om serveringen – Augusta, deras gamla jungfru, som de haft i tolf år, fräste som ett hett strykjärn hvar gång det var främmande och visade sig af princip inte.

Och nu var Lydia litet trött.

Sång efter sång hade klingat i den stilla kvällen, interfolierad af små meningsskiljaktigheter mellan tenorerna, som åter bilagts vid klangen af glas, fyllda med tre slags läskande spritdrycker.