Nu sutto sångarna bänkade i stilla frid på verandan. Lydia stod och såg ut i den grånande skymningen, hon hörde på männens samtal och hörde det likväl knappt, hennes ögon hade blifvit stora af tårar och hon kände det med ens så tungt om hjärtat. Hennes älskade tycktes henne alltid så långt borta, då hon såg honom samman med andra män. Och likväl satt han där knappt tre steg ifrån henne.

Hon hörde faderns röst:

– Har du varit på utställningen, Freutiger?

Det var den stora utställningssommaren 1897.

– Ja, jag tittade in där ett tag i går, eftersom jag var i stan. Och efter gammal vana – jag har ju sett minst hundra kolossala världsexpositioner – frågade jag strax jag kom in: hvar är magdansen? Fanns ingen magdans! Jag höll på att svimma. Så ramlade jag in i konstutställningen. A propos, har du något där?

– Inte fan. Jag utställer aldrig. Jag säljer ändå. Men jag var inne och tittade på’t i förra veckan. Och nog fanns där att se på. Där var en dansk, som hade målat en sol som man faktiskt inte kunde se på, utan att det sved i ögonen. Duktigt gjordt! Men det kan inte fan följa med och lära sig alla moderna tjyfknep. Jag är gammal. Skål, Lovén! Du dricker ingenting, Stjärnblom, skål! En gång på åttitalet började jag känna mig så djäfligt omodern och fick lust att följa med min tid. Solskenet var inte på modet längre, och mina tallar började man bli trött på. Då smockade jag ihop en »Uthuslänga i ruskväder». Jag var lömsk på att sälja den till Fürstenberg eller Göteborgs museum. Men har ni sett på fan: den hamnade i Nationalmuseum, och där sitter den ännu. Då var jag nöjd och gick tillbaka till mitt gamla. Tja!

– Skål, lilla tjyfgubben, sade Freutiger. Du och jag, vi ha sett till botten i världsskojet. Lovén kan bara se åt höjden, eftersom han är tenor. Och Stjärnblom är för ung. Ungt folk ser bara sig själfva och betraktar oss äldre som staffage i taflan. Eller hur, Arvid?

Lydia spratt till vid namnet. Arvid ... Hur kunde någon annan få kalla honom så?

– Skål! svarade Stjärnblom.

– Gaska upp dig, gosse, fortfor baronen. Sitter du och längtar hem till dina berg i Värmland?

– Där finns inga berg att tala om, sade Stjärnblom.

– Ja, hur skall jag kunna veta det, sade Freutiger. Jag har varit öfverallt utom i Sverige. Och med Värmland har jag aldrig haft något annat att göra än att min farmor var kär i Geijer i sin ungdom.