Nu vet du det. Så att du kan välja.

Hon skrattade till. Och så kysste hon hans panna.

Och litet efter hviskade hon, halft för sig själf:

– Den som ändå kunde veta, hvad det finns där innanför ...

– Där finns nog ingenting märkvärdigt, svarade han. Och man har för resten inte alltid godt af att veta ...

Hon svarade med ögonen djupt i hans:

– Jag tror på dig. Och det är mig nog. Och bara det att du skall vara i Stockholm i vinter, så att vi få ses och träffas ibland, bara det är mig nog. Är det vid Norra Latin, du skall gå profår?

– Ja, svarade han, jag skall väl det. Lärare tänker jag naturligtvis inte bli. Det är för tröstlöst. Men när jag nu har min filosofie kandidat, så kan jag ju gärna gå profåret. Och sen blir jag väl extralärare tills vidare – medan jag väntar.

– Ja, väntar ... på hvad?

– Jag vet inte. Kanske på ingenting alls. På att jag skall kunna göra något som duger – hvad det nu skall bli ... Nej, lärare vill jag inte bli. Jag kan inte tänka mig det som en framtid – som min framtid.

– Ja, sade hon, framtiden – hvad vet man om den ...

De stodo länge tysta under de tysta stjärnorna.

Så sade hon, i det hon kom att tänka på något han hade sagt på verandan bland de andra:

– Finns det inte höga berg borta i ditt Värmland? Det trodde jag.

– Ånej, sade han, där finns högre berg än här, men några riktiga berg finns där inte. Och jag tycker inte om berg – jo, jag tycker om att gå upp på dem, men inte att lefva inklämd mellan dem. Man talar om berglandskap – det borde förr heta dallandskap. Man bor och lefver nere i dalen, inte på bergtopparna. Och bergen skymma för solen som höga hus i en gränd, så att det i min hemtrakt mest hela eftermiddagen är en iskall blåskymning. Det är bara en kort stund midt på dagen det är riktigt vackert där: det är när solen står i söder eller litet tidigare, midt i Klarälfvens floddal; då kommer det vackert ljus öfver allt det vackra, då ser man söderut, ut i solen och ljuset i älfdalens öppna vidd, och tänker: där borta är världen.

Lydia hörde halft förströdt på hans ord. Hon hörde »solskenet» och »där borta är världen». Och hon hörde kornknarren i åkern.

– Ja, världen, sade hon, världen ... Tror du, Arvid, att du och jag skulle kunna göra oss en liten värld för oss själfva?

Han svarade, i sin tur halft borta och förströdd:

– Vi får väl försöka.

Nu hördes plötsligt baronens röst från verandan:

– Sångare! Sång-a-re! Helan går! Helan går!

Hon lindade sina armar om hans hals och hviskade tätt i hans öra:

– Jag tror på dig. Jag tror på dig. Och jag kan vänta.

Och åter hördes Freutiger:

– Sång-a-re!

På skilda trädgårdsgångar skyndade de upp mot verandan, så att de kommo dit från motsatta håll.

Lydia stod vid sitt öppna fönster och såg ut i sommarnatten med tårade ögon. Ute på fjärden såg hon i månskenet båten med de bortdragande sångarna. De hvilade på årorna och sjöngo en serenad till hennes ära.

De sjöngo »Warum bist du so ferne». Notarien Lovéns tenor klingade skönt i den stilla natten. Baron Freutiger sjöng både första och andra bas på en gång, åtminstone trodde han det själf. Och i mellanstämman kunde hon följa sin älskades röst.

Warum bist du so ferne,

O, mein Lieb!

Es leuchten mild die Sterne,

O, mein Lieb!

Der Mond will schon sich neigen

in seinen stillen Reigen.

Gute Nacht, mein süsses Lieb.

Gute Nacht, mein Lieb.

Lydia sjönk ner på en stol och grät af lycka och trötthet. Plötsligt tog hon en liten gammalmodig buketthållare af förgylldt silfver och med turkosblått porslinshandtag, som hängde på en nubb under den lilla spegeln, och vätte den med kyssar och tårar. Den hade varit hennes mors – modern hade burit sin brudbukett i den.

Sången hade tystnat och båten gled bort under jämna årtag.