Lovén och Stjärnblom rodde hvar sin åra och Freutiger styrde. Och antingen det berodde på att alla tre voro kära i samma flicka eller på något annat: ingen sade ett ord.

Baronen såg dyster ut, där han satt vid rodret. Han satt och undrade öfver hvad han hade sagt eller inte sagt. Hade han friat eller hade han inte? Hvad flickan själf beträffar, hade han inte direkt friat till henne, bara dunkelt låtit henne ana, glimtvis, att hon var hans första verkliga kärlek. Men en stund vid eftergroggen hade han suttit ensam med gubben Stille, och därvid måtte han ha sagt något mera klart och afgörande, ty han erinrade sig tydligt att gubben Stille hade svarat: Du och Lydia? Giftas? Vet du inte hut, ditt gamla svin!

Notarien Lovén rodde sin högeråra och blickade mot stjärnorna. Han genomgick i minnet alla sånger han under kvällens lopp hade sjungit. Och han visste med sig själf att han hade sjungit så, att hvilket hjärta som helst måste smälta. Visserligen hade han också ett par gånger gjort en tupp. Men i alla fall – i alla fall! Han ansåg sig kunna hoppas det bästa.

Kandidat Stjärnblom satt med slutna ögon och rodde sin vänsteråra. Han tänkte på något som Lydia hade sagt till honom i bersån. Hon hade sagt: jag tror på dig. Ja, herregud, det var ju mycket bra! Mycket glädjande och bra – om det bara hade stannat vid det ... Men så hade hon sagt: jag kan vänta. Och det var inte bra – inte bra! Jag tål inte den tanken att någon går och väntar på mig. Att någon går och väntar sig något af mig. Skall jag ha den tanken ständigt öfver mig, då – blir det aldrig något af mig ...

– Och för resten – tänkte han – jag är tjugutvå år, hela lifvet ligger ju framför mig. Att gå och binda sig nu – för hela lifvet! Nej, man måste akta sig för att bli fast. Man måste väl åtminstone lefva en liten smula först.

Men på samma gång gick det en varm flodvåg genom hela hans varelse, då han mindes hennes kyssar. Och han undrade för sig själf om hon verkligen var en oskyldig flicka.

I sådana tankar satt kandidat Stjärnblom medan han med slutna ögon och sammanbitna tänder rodde sin vänsteråra i ett stilla nattligt vatten, som speglade grantoppar och stjärnor.

________

En halfklar och gråstilla dag i början af oktober.

Arvid Stjärnblom gick en Djurgårdsväg fram – den, som kantad af almar med lutande svarta stammar löper längs stranden af den tysta Djurgårdsbrunnsviken, nedanför Skansens skrofliga bergknallar. Utställningsområdet hade han lämnat bakom sig.

Utställningen var stängd sedan några dagar. Han stannade ett ögonblick och såg tillbaka. »Gamla Stockholms» kulissmurar voro redan sönderflängda af regn och blåst, och hvar dag gick förödelsen fram öfver den vackra gångna sommarens brokiga sommarmarknadsstad. Men öfver alltsammans höjde sig ännu Industrihallens färgskimrande kupol med de fyra minareterna, och längst åt väster bröt solen just nu fram genom en bresch i molnskikten, den stod helt lågt, i själfva kanten af töckenkretsen öfver staden där borta, och sken med ett ljus som af gammalt bleknadt silfver med halft bortnött förgyllning.

Arvid Stjärnblom gaf solen och staden och utställningen en lång blick till »farväl, vi ses igen», och fortsatte sin väg.

Han hade nyligen börjat sitt profår vid Norra Latin, med »modersmålet» och »historia och geografi» som hufvudämnen, och nästan samtidigt hade han genom en aflägsen släkting, Markel, fått plats som korrekturläsare och volontär vid en stor daglig tidning. Men han tänkte inte nu på något som hade samband med detta. Han gick och tänkte på Lydia.

Det gick aldrig ett dygn och sällan en timme af dygnets vakna stunder utan att hon då eller då steg upp i hans tanke. Och ofta tänkte han: detta måste visst vara kärleken; jag är rädd att det inte går för mindre ... Men han hade bestämt sig för att inte söka upp henne i Stockholm, utan låta slumpen råda. De hade heller inte kommit öfverens om något bestämdt sista kvällen de råkades därute på Runmarö – ja, det var ju också sant, de visste inte då, att det var sista gången för sommaren ... Men han tyckte inte att han kunde göra ett besök i hennes hem. Gubben Stille och bröderna betraktade honom naturligtvis bara som en vanlig sommarbekant och skulle kanske se litet förvånade ut, om han plötsligt dök upp i den lilla ateljévåningen på Söder. Det vore helt enkelt detsamma som att röja för dem, att »det var något» mellan Lydia och honom. Ty hvarken Filip eller Otto eller gubben skulle ett ögonblick inbilla sig att det var för deras skull han kom ...

Nej – – –

En ekorre med pälsen redan litet höstruggig och gråsprängd kom plötsligt framdansande öfver vägen i små skutt, stannade, satte sig på baken och tittade på honom – nyfiket, spefullt och med en skygghet som föreföll honom litet beräknadt kokett. Han stannade och såg in i det lilla djurets svarta pärlögon.