Dorian Grays porträtt
Oscar Wilde
Dorian
Grays
porträtt
Översättning: Kerstin och Olle Backman
Innehåll
FÖRORD
I
II
III
IV
V
VI
VII
VIII
IX
X
XI
XII
XIII
XIV
XV
XVI
XVII
XVIII
XIX
XX
FÖRORD
Konstnären skapar vackra ting.
Att framhäva konsten och dölja konstnären är konstens mål.
Kritiker är den som på ett nytt sätt eller till ett nytt medium kan överföra sitt intryck av vackra ting.
Den högsta, liksom den lägsta, formen av kritik är ett slags självbiografi.
De som kan finna motbjudande avsikter i sköna ting är depraverade utan att vara charmerande. Detta är klandervärt.
De som finner goda avsikter i vackra ting är de kultiverade. För dem finns det hopp.
De är de utvalda för vilka vackra ting endast betyder skönhet.
Det finns inte något sådant som en moralisk eller omoralisk bok. Böcker är bra eller dåligt skrivna. Det är alltsammans.
Det nittonde århundradets motvilja mot realism är Calibans raseri över att se sitt eget ansikte i spegeln.*
Det nittonde århundradets ogillande av romantik är Calibans raseri över att inte få se sitt eget ansikte i spegeln.
Människans moraliska liv utgör en del av konstnärens stoff, men moralen i konsten består i ett perfekt bruk av ett ofullkomligt medium.
Ingen konstnär önskar bevisa någonting. Till och med ting som är sanna kan bevisas.
Ingen konstnär känner etisk sympati. För en konstnär är etisk sympati en oförlåtlig förkonstling av hans stil.
Ingen konstnär är någonsin morbid. En konstnär kan ge uttryck åt allting.
För konstnären är tanke och språk en konstans redskap.
För konstnären är synd och dygd en konstarts material.
Ur formsynpunkt är musikerns konst urtypen för alla konstarter. Ur känslosynpunkt är skådespelarens konst urtypen.
All konst är samtidigt yta och symbol.
De som söker sig under ytan gör det på egen risk.
De som tyder symbolen gör det på egen risk.
Det är åskådaren, inte livet, som konstnären egentligen avspeglar.
Skillnader i åsikt om ett konstverk visar att verket är nytt, komplicerat och livskraftigt.
När kritikerna är oense, är konstnären i harmoni med sig själv.
Vi kan förlåta en man för att han har gjort ett nyttigt föremål så länge han inte beundrar det.
Den enda ursäkten för att göra ett onyttigt föremål är att man intensivt beundrar det.
All konst är ytterligt onyttig.
Oscar Wilde
* Caliban: anagram av can(n)ibal, kannibal; ett människovidunder i Shakespeares pjäs Stormen övers. anm.
I
Ateljén var fylld av en intensiv doft av rosor och när den lätta sommarvinden rörde sig bland parkens träd fläktades den tunga doften av syren eller den mildare doften från törnrosbuskarnas skära blommor in genom den öppna dörren.
Lord Henry Wotton låg på divanen av persiskt läder och rökte, som han brukade, otaliga cigarretter. Från hörnet av divanen kunde han precis se en skymt av de honungssöta och honungsfärgade blommorna på ett gullregnsträd, vars darrande grenar knappast såg ut att orka bära bördan av en sådan flammande skönhet; och då och då fladdrade de fantastiska skuggorna av fåglar i flykt över de långa gardinerna av tussoresiden, som var spända framför det väldiga fönstret, så att de för ett ögonblick gav ett nästan japanskt intryck. De kom honom att tänka på de bleka målarna i Tokyo med sina jadeansikten, som med hjälp av en konst som av nödvändighet är orörlig söker få fram känslan av snabbhet och rörelse. Det dova surrandet från bin, som trängde sig fram genom det långa, oklippta gräset eller med monoton envishet kretsade runt de klängande kaprifolrankornas dammiga, förgyllda horn, tycktes göra tystnaden ännu mer tryckande. Det avlägsna dånet från London lät som brumbasen i en orgel långt borta.
På ett staffli mitt i rummet stod ett porträtt av en utomordentligt vacker ung man i helfigur, och framför det, ett litet stycke från porträttet, satt konstnären själv, Basil Hallward. Det var dennes plötsliga försvinnande för några år sedan som skapade en sådan allmän uppståndelse och gav upphov till så många underliga hypoteser.
När målaren tittade på den graciösa och vackra gestalt han så skickligt hade återgivit i sin konst, for ett belåtet leende över hans ansikte och tycktes dröja sig kvar där. Men plötsligt ryckte han till, slöt ögonen och lade fingrarna på ögonlocken, som om han försökte hålla kvar en underlig dröm, ur vilken han var rädd att vakna upp.
»Det är ditt bästa arbete, Basil, det bästa du någonsin har gjort«, sade lord Henry släpigt. »Nästa år måste du absolut skicka det till Grosvenor. Akademin är för stor och för vulgär. När jag har gått dit har det antingen varit så mycket folk där att jag inte har kunnat se tavlorna, vilket var förskräckligt, eller också så många tavlor att jag inte har kunnat se människorna, vilket var ännu värre. Grosvenor är verkligen det enda tänkbara stället.«
»Jag tror inte jag skall skicka det någonstans«, svarade konstnären och gjorde ett kast med huvudet på sitt egendomliga sätt, som brukade få hans vänner i Oxford att skratta åt honom. »Nej, jag skall inte skicka det någonstans.«
Lord Henry lyfte på ögonbrynen och tittade förbluffat på honom genom de tunna, blå rökslingorna, som ringlade upp i fantastiska öglor från hans kraftigt opiumdoftande cigarrett.
»Inte skicka det någonstans? Min käre vän, varför det? Har du något skäl? Sådana egendomliga figurer ni målare är! Ni gör vad som helst för att vinna ryktbarhet. Så snart ni har nått den tycks ni vilja kasta bort den. Det är dumt av dig, för det finns bara en enda sak i hela världen som är värre än att folk pratar om en och det är att de inte gör det. Ett sådant porträtt skulle ge dig en högre ställning än alla andra unga män i England och göra alla gamla män avundsjuka, om nu gubbar någonsin är i stånd att känna någonting.«
»Jag vet att du kommer att skratta åt mig«, svarade Basil, »men jag kan verkligen inte ställa ut tavlan. Jag har lagt ner alldeles för mycket av mig själv i den.«
Lord Henry sträckte ut sig på divanen och skrattade.
»Jag visste att du skulle skratta, men det är alldeles sant i alla fall.«
»För mycket av dig själv i det! Jag visste verkligen inte att du var så fåfäng, Basil; och jag kan verkligen inte se någon likhet mellan dig med ditt grovhuggna, starka ansikte och ditt kolsvarta hår, och denne unge Adonis, som ser ut som om han vore gjord av elfenben och rosenblad. Milde tid, Basil, han är en Narcissus och du – ja, det är klart att du har ett intellektuellt uttryck i ansiktet och allt det där. Men skönhet, verklig skönhet, tar slut där ett intellektuellt uttryck börjar. Intellekt är i sig själv ett slags överdrift och förstör harmonin i vilket ansikte som helst. I samma ögonblick man sätter sig ner för att tänka blir man idel näsa, eller idel panna, eller något annat förskräckligt. Titta på alla framgångsrika män i vilket lärt yrke som helst.
1 comment