Så helt enkelt avskyvärda de ser ut! Utom kyrkans män, förstås. Men i kyrkan tänker de ju inte. En biskop som är åttio år står och säger samma sak som han blev tillsagd att säga när han var en pojke på arton år, och följden är att han ser absolut underbar ut. Din mystiske unge vän, vars namn du aldrig har nämnt för mig men vars porträtt verkligen fascinerar mig, tänker aldrig. Jag är alldeles säker på det. Han är en hjärnlös, vacker varelse som alltid borde vara här på vintern, när vi inte har några blommor att titta på, och alltid på sommaren, när vi vill ha något att svalka vår intelligens med. Smickra dig inte, Basil: du är inte det minsta lik honom.«

»Du förstår mig inte, Henry«, svarade konstnären. »Naturligtvis liknar jag honom inte. Det vet jag mycket väl. I själva verket skulle jag vara ledsen om jag liknade honom. Du rycker på axlarna? Jag talar sanning. Det finns något ödesdigert över allt som är fysiskt och intellektuellt framstående, samma sorts oundvikliga olycksöde som envist tycks förfölja alla konungar på deras osäkra väg genom historien. Det är bäst att inte vara annorlunda än sina medmänniskor. De fula och de dumma har det bäst i den här världen. De kan sitta i lugn och ro och begapa skådespelet. Om de inte får uppleva någon seger så förskonas de åtminstone från nederlag. De lever som vi alla borde leva – orubbliga, likgiltiga och utan oro. De varken ruinerar andra eller blir ruinerade av främlingar. Din ställning och rikedom, Harry; min hjärna, sådan den nu är – min konst vad den nu kan vara värd; Dorian Grays skönhet – vi kommer alla att få lida för vad gudarna har skänkt oss, lida fruktansvärt.«

»Dorian Gray? Är det så han heter?« frågade lord Henry och gick genom ateljén fram mot Basil Hallward.

»Ja, så heter han. Jag hade inte tänkt tala om det för dig.«

»Men varför inte?«

»Åh, det kan jag inte förklara. När jag tycker riktigt mycket om människor avslöjar jag aldrig deras namn för någon. Det är som att lämna ut en del av dem. Jag har blivit förtjust i hemlighetsmakeri. Det tycks vara det enda som kan göra det moderna livet mystiskt eller fantastiskt. Det alldagligaste ting blir förtjusande om man bara gömmer undan det. När jag lämnar staden numera talar jag aldrig om för min familj vart jag åker. Om jag gjorde det skulle hela mitt nöje vara förstört. Det är en dum vana, antar jag, men på något sätt tycks det skänka ens liv åtskilligt med romantik. Jag antar att du tycker att jag är förskräckligt dum som gör så?«

»Inte alls«, svarade lord Henry, »inte alls min käre Basil. Du tycks glömma bort att jag är gift och den enda charmen med äktenskapet är att det blir absolut nödvändigt för båda parterna att leva ett liv fullt av bedrägerier.