Lord Henrys egen granne var mrs Vandelour, en av hans fasters äldsta vänner, en riktig ängel bland kvinnor, men så fruktansvärt smaklöst klädd att hon påminde om en dåligt inbunden psalmbok. Som tur var för honom hade hon lord Faudel på sin andra sida, en synnerligen intelligent, medelålders, slätstruken man, lika renons på hår som ett regeringsuttalande i underhuset är på spänning. Med honom konverserade hon på det intensivt uppriktiga sätt som, enligt vad han själv en gång anmärkte, är den enda oförlåtliga synd alla verkligt goda människor är hemfallna åt, en synd som ingen av dem någonsin riktigt kan komma bort från.

»Vi talar om stackars Dartmoor, lord Henry«, ropade hertiginnan och nickade vänligt åt honom över bordet. »Tror ni verkligen att han kommer att gifta sig med denna fascinerande unga person?«

»Jag tror att hon har beslutat sig för att fria till honom, hertiginnan.«

»Så förskräckligt!« utropade lady Agatha. »Någon borde faktiskt ingripa.«

»Jag har hört från en mycket säker källa, att hennes far har en amerikansk kortvaruaffär«, sade sir Thomas Burdon och såg överlägsen ut.

»Min farbror har redan gissat på en konservfabrik, sir Thomas.«

»Kortvaror! Vad är amerikanska kortvaror?« frågade hertiginnan, med sina stora händer förundrat höjda och med betoning på verbet.

»Amerikanska romaner«, svarade lord Henry och tog för sig litet av vakteln.

Hertiginnan såg förbryllad ut.

»Bry dig inte om honom, kära du«, viskade lady Agatha. »Han menar aldrig någonting av allt det han säger.«

»När Amerika upptäcktes«, sade den radikale medlemmen och sedan började han räkna upp en rad tråkiga fakta. Precis som alla människor som försöker berätta utförligt om ett ämne tröttade han ut sina lyssnare. Hertiginnan suckade och utövade sitt privilegium att få avbryta.

»Jag önskar verkligen att det aldrig hade blivit upptäckt över huvud taget!« utropade hon. »Våra flickor har faktiskt inte en chans nu för tiden. Det är synnerligen orättvist.«

»När allt kommer omkring kanske Amerika aldrig har blivit upptäckt«, sade mr Erskine. »Själv skulle jag säga att det bara har blivit avslöjat.«

»Åh! Men jag har sett exemplar av invånarna«, svarade hertiginnan vagt. »Jag måste säga att de flesta är förskräckligt söta. Och de klär sig väl dessutom. De köper alla sina kläder i Paris. Jag önskar att jag också hade råd att göra det.«

»Det påstås att när goda amerikaner dör kommer de till Paris«, skrattade sir Thomas, som hade ett stort förråd av slitna gamla lustigheter.«

»Verkligen! Och vart kommer de stygga amerikanerna när de dör?« undrade hertiginnan.

»De kommer till Amerika«, mumlade lord Henry.

Sir Thomas rynkade pannan.

»Jag är rädd för att er brorson har fördomar mot det stora landet«, sade han till lady Agatha. »Jag har rest överallt där, i bilar som direktörerna har försett mig med; de är ytterst artiga med sådana saker. Jag försäkrar att det är en nyttig erfarenhet att besöka det.«

»Måste vi verkligen åka till Chicago för att få erfarenheter?« frågade mr Erskine med klagande röst. »Jag klarar inte en sådan resa.«

Sir Thomas viftade med handen.

»Mr Erskine Treadley har världen i sina hyllor. Vi praktiska män tycker om att se saker och ting själva, inte att läsa om dem. Amerikanerna är ett utomordentligt intressant folk. De är fullständigt förnuftiga. Jag anser att det är deras mest utpräglade särdrag. Ja, mr Erskine, ett alltigenom förnuftigt folk. Jag försäkrar att de inte tolererar några dumheter.«

»Så förskräckligt!« ropade lord Henry. »Jag kan stå ut med rå styrka, men rått förnuft är fullständigt olidligt. Det är faktiskt inte riktigt rent spel att använda det. Det är att slå under intellektet.«

»Jag förstår inte vad ni menar«, sade sir Thomas och rodnade.

»Det gör jag«, mumlade mr Erskine med ett leende.

»Paradoxer är nog bra på sitt sätt...«, återtog baronen.

»Var det en paradox?« frågade mr Erskine. »Det trodde jag inte. Kanske det var det. Nåja, paradoxer har egenskapen att uttrycka sanningen.