Modern bortryckt av döden, pojken utlämnad åt ensamheten och en gammal och kärlekslös mans tyranni. Ja; det var en intressant bakgrund. Den gav pojken en viss ställning; gjorde honom nästan ännu mer perfekt. Bakom varje utsökt föremål som existerade fanns det något tragiskt. Världar måste ligga i födslovåndor för att den enklaste blomma skulle kunna slå ut... Och så charmerande han hade varit vid middagen föregående kväll, när han hade suttit mitt emot honom på klubben med häpna ögon och läpparna öppna i skrämd förtjusning, medan de röda ljusskärmarna hade givit hans förunderliga, vaknande ansikte en varmare rosa ton. Att tala med honom var som att spela på en utsökt fiol. Han svarade på varje beröring av stråken, varje skälvning i den… Det ligger något fruktansvärt fascinerande i att kunna påverka någon. Det kunde inte jämföras med något annat. Att projicera sin egen själ in i en graciös gestalt och låta den dröja kvar där ett ögonblick; att höra sina egna, intellektuella synpunkter återkastas med all den extra tonklang som ungdom och lidelse gav dem; att gjuta in sitt eget temperament i en annan varelse som om det vore en flyktig vätska eller en främmande parfym; det låg en djup glädje i det – kanske den största tillfredsställelse som återstår människan i en så begränsad och vulgär tidsålder som vår, en tidsålder som är så grovt sinnlig i sina nöjen och fruktansvärt simpel i sina strävanden... Dessutom var han underbar som typ, denne pojke, som han hade mött i Basils ateljé av en så egendomlig slump. Han kunde åtminstone formas till en underbar typ; han hade grace och samma pojkaktiga vita renhet och skönhet, som finns bevarade i de gamla grekiska marmorstatyerna. Det fanns ingenting man inte skulle kunna göra av honom. Han kunde formas till en titan eller en leksak. Så synd att sådan skönhet var dömd att blekna bort… Och Basil? Så intressant han var ur psykologisk synpunkt – hans nya sätt att måla, hans nya sätt att se på livet, som lockats fram på ett så egendomligt sätt bara genom att en person, som var omedveten om alltsammans, befann sig i hans närhet. Den tysta ande, som levde i de dunkla skogarna och vandrade osedd över de öppna fälten hade plötsligt visat sig för honom, lik en dryad och utan fruktan, därför att den säregna förmåga att varsebli, som krävs för att man skall se underbara syner, hade vaknat i den själ som sökte henne. Själva formen och mönstren hos tingen tycktes bli förfinade och fick ett slags symbolvärde, som om de själva vore återspeglingar av en annan ännu mer perfekt form, vars skugga de förvandlade till verklighet. Så egendomligt alltsammans var! Han kom ihåg något liknande i historien. Var det inte Platon, denne tankens konstnär, som först hade analyserat det? Var det inte Michelangelo som hade mejslat fram det ur en rad sonetter likt konstverk ur ådrad marmor? Men det var egendomligt att möta det i vårt eget århundrade… Ja, han skulle försöka bli för Dorian Gray vad pojken själv, utan att veta det, var för målaren, som hade gjort det underbara porträttet. Han skulle försöka dominera honom – hade i själva verket redan halvt om halvt gjort det. Han skulle göra denna underbara själ till sin. Det fanns något fascinerande hos denne son av Kärleken och Döden.

Plötsligt stannade han och tittade upp på husen. Han fann att han hade gått förbi sin fasters hus och vände tillbaka, leende för sig själv. När han kom in i den ganska mörka hallen talade hovmästaren om att herrskapet redan hade satt sig till bords. Han gav en av betjänterna sin hatt och käpp och gick in i matsalen.

»Sen som vanligt, Harry«, ropade hans faster och skakade på huvudet åt honom.

Han hittade snabbt på en ursäkt och sedan han hade satt sig på den tomma stolen bredvid henne såg han sig om för att se vilka som var där. Dorian bugade sig blygt för honom från nedre ändan av bordet med kinder som rodnade lätt av förtjusning. Mitt emot satt hertiginnan av Harley, en beundransvärt godmodig dam med gott humör, mycket omtyckt av alla som kände henne. Hon hade dessa frikostigt tilltagna, arkitektoniska proportioner som samtida historiker brukar kalla bastanta när det gäller kvinnor som inte är hertiginnor. Närmast till höger om henne satt sir Thomas Burdon, en radikal parlamentsledamot, som i sitt officiella liv följde sin ledare, men i privatlivet de bästa kockarna; som åt middag hos tories och tänkte som liberalerna, helt i överensstämmelse med en klok och välkänd regel. På platsen till vänster om henne satt mr Erskine av Treadley, en gammal herre med ansenlig charm och bildning, som emellertid hade hemfallit åt den dåliga vanan att ofta sitta och tiga, då han – som han en gång förklarat för lady Agatha – sagt allt han hade att säga redan innan han hade fyllt trettio.