Han kunde höra folket ute i gränden utanför, frustande gå förbi; de slog åkarbrasor över sina bröst, de stampade med fötterna mot trottoarerna för att värma sig. Citys klockor hade just slagit tre, men det var redan tämligen mörkt — det hade aldrig blivit riktigt ljust under hela dagen — och tända ljus fladdrade i de näraliggande kontorens fönster, som rödaktiga fläckar, i den nästan gripbara, bruna luften. Dimman, som kom vällande in genom varje springa och nyckelhål, var dessutom så tjock att trots att gränden var bland de trängsta, skymtade husen på dess motsatta sida endast som skuggor. Att se dessa missfärgade moln komma fallande, skymmande allt, kunde få envar att tro att Naturen vredgats och bryggde hämndens brygd i stor skala.

Dörren till Scrooge skrivkammare stod öppen, så att han kunde hålla ögonen på sin skrivare, som satt i en dyster liten cell, snarare en liten skrubb och kopierade brev. En mycket liten brasa brann i Scrooges eldstad, men i skrivarens eldstad brann en som var så mycket mindre, att det föreföll som om det endast bestod av ett stycke kol. Men han kunde inte fylla på den, eftersom Scrooge förvarade kolhämtaren i sitt eget rum; och så snart skrivaren kom in dit med skoveln, förutspådde hans herre deras oundvikligt snara avsked från varandra. Varvid skrivaren satte på sig sin vita stortröja och försökte värma sig vid sitt ljus; ett försök som, eftersom han inte var en man med utpräglad fantasi, misslyckades.

“God jul, morbror, Gud vare med Dig!” ropade en gladlynt röst. Den tillhörde Scrooges systerson, som stod inför honom så hastigt, att detta var det första tillkännagivandet av hans ankomst.

“Bah!” sade Scrooge. “Humbug!”

Han hade värmt sig i så hög grad genom sin snabba gåsmarsch genom frosten och dimman, denne Scrooges systerson, att han formligen glödde; hans ansikte var rödaktigt och vackert; hans ögon lyste och hans andedräkt ångade.

“Julen en humbug, morbror?” sade Scrooges systerson. “Det är jag övertygad om att Du inte menar!”

“Det gör jag” sade Scrooge. “God jul! Vad rätt har Du att glädja dig? Vad anledning har Du att vara glad? Är Du inte tillräckligt fattig ändå?”

“Ge med dig nu, morbror”, svarade systersonen med glädje i rösten. “Vad rätt har Du att vara så dyster? Vad skäl har Du att vara vresig? Är Du inte tillräckligt rik ändå?”

Eftersom Scrooge inte hade något bättre svar till hands vid detta tillfälle, sade han åter “Bah!” och följde upp det med ordet “humbug!”.

“Var inte arg nu, morbror!” sade systersonen.

“Vad annat kan jag vara”, svarade morbrodern, “när jag tvingas leva i en sådan dåraktig värld som denna? God jul! Måtte hin håle ta all god jul! Vad är jultiden annat än den stund då man tvingas betala räkningar utan att ha råd; en tid för att upptäcka att man blivit ett år äldre, men inte en timme rikare; en tid för att upprätta bokslut och få varje post i den från ett fullt dussin månader som döda strävanden kastade i ansiktet? Om jag fick som jag ville”, sade Scrooge uppbragt, “så skulle varenda dumbom som går omkring med ett ’god jul` på sina läppar kokas tillsammans med sin egen pudding och begravas med en järnekskvist genom hjärtat. Det vore inte mer än rätt!”

“Morbror!” vädjade systersonen.

“Systerson!” svarade morbrodern envist, “fira Du julen på ditt sätt och låt mig fira den på mitt”.

“Fira den!” upprepade Scrooges systerson. “Men Du firar den ju inte alls!”

“Låt mig då lämna den ifred istället”, sade Scrooge. “Vad gott kan den göra Dig? Vad gott har den någonsin gjort Dig?”

“Det finns åtskilligt gott som kommit mig till godo, från vilket jag inte uppburit någon vinst, vågar jag säga”, svarade systersonen, “och julen är en av dem. Men jag är säker på att jag alltid föreställt mig jultiden, när den infallit — bortsett från den vördnad som tillkommer den till följd av dess heliga namn och ursprung, om nu något som tillhör den kan skiljas ut överhuvudtaget — som en glädjens tid; en vänlig, förlåtande, välviljans och trevnadens tid: Den enda tidpunkt som jag känner till under hela det långa årets kalender, när män och kvinnor förefaller eniga om att fritt öppna sina tillslutna hjärtan och att tänka på människor i mindre omständigheter än de själva, som vore de verkligen medpassagerare på livet resa och inte en annan sorts varelser, på andra resor. Och därför, morbror, trots att den aldrig lagt ett enda stycke guld i min ficka, tror jag att den gjort mig gott och kommer att göra mig gott; och jag säger därför: Gud välsigne den!”

Skrivaren i den lilla skrubben började ofrivilligt att applådera. När han genast insåg det opassande i detta, rörde han om i eldstaden och släckte därigenom den sista svaga gnistan däri, för alltid.

“Låt mig höra så mycket som ett ljud till från Er”, sade Scrooge, “och Ni kommer att fira julen genom att förlora Er anställning! Ni är en riktig talare, min herre”, tillade han vänd till sin systerson. “Jag undrar varför Ni inte inträder i parlamentet.”

“Var inte förargad, morbror. Kom och ät middag med oss imorgon.”

Scrooge sade, att han skulle komma på visit — ja, verkligen. Han fullföljde meningen med att uttrycka vart han förr ville hamna innan han besökte brorsonen.

“Men, varför inte?” utbrast systersonen. “Varför?”

“Varför gifte Ni Er?” var Scrooges motfråga.

“För att jag älskar henne.”

“För att Ni älskar henne”, grymtade Scrooge, som vore detta det enda i hela världen fånigare än en god jul. “God afton!”

“Nej men käre morbror, Du kom ju aldrig och besökte mig innan dess, heller. Varför då ge detta som skäl för att inte komma och besöka mig nu?”

“God afton”, sade Scrooge.

“Jag vill ingenting ha av Dig; jag begär ingenting av Dig; varför kan vi inte vara vänner?”

“God afton”, svarade Scrooge.

Hans systerson lämnade rummet utan att ha yttrat ett enda ord i vrede över huvud taget. Han hejdade sig vid ytterdörren, för att tillönska skrivaren helgens hälsningar, som, hur mycket han än frös, var varmare än Scrooge, eftersom han återgäldade dem å det hjärtligaste.

“Här är ytterligare en av samma skrot och korn”, muttrade Scrooge, som hade hört dem: “Min skrivare, som har femton shilling i veckan, med fru och barn, talar om en god jul. Han hör hemma på dårhuset.”

Detta sistnämnde dårhushjon hade, när han öppnade porten för att släppa ut Scrooges systerson, släppt in två andra personer. De var ett par ståtliga herrar, sköna att skåda och nu stod de, med hattarna avtagna, i Scrooges skrivkammare. De hade böcker och papper i händerna och bugade sig för honom.

“Scrooge & Marleys, förmodar jag”, sade den ena av herrarna, efter att ha sett efter i sin lista. “Har jag äran att tala med Herr Scrooge, eller Herr Marley?”

“Marley har varit död i sju år”, svarade Scrooge. “Han dog för sju år sedan, denna afton.”

“Vi hyser inget som helst tvivel om, att hans frisinnade anda är i hög grad representerad i hans efterlevande kompanjon”, sade herrn och visade Scrooge en fullmakt.

Och det var verkligen fallet, eftersom de bägge hade varit samma andas barn.