Vid de olycksbådande orden “frisinnade anda” rynkade Scrooge pannan, skakade på huvudet och räckte tillbaka fullmakten.

“Vid denna festens tid på året, Herr Scrooge”, sade mannen och tog fram en penna, “är det mer än vanligt önskligt, att vi ägnar en aning hänsyn åt de fattiga och betryckta, som lider storligen under den innevarande tiden. Flera tusenden är i behov av dagliga nödvändigheter; hundratusenden saknar vanlig tröst, min herre.”

“Finns det inga fängelser?” frågade Scrooge.

“Åtskilliga fängelser”, svarade mannen och lade åter ner sin penna.

“Och skrånas arbetsanstalter?” fortsatte Scrooge. “Är de fortfarande i bruk?”

“Ja, det är de”, svarade mannen. “Jag önskar att jag kunde säga, att så inte var fallet.”

“Trampkvarnarna och fattiglagarna är alltså fortfarande i sin fulla kraft?” undrade Scrooge.

“Båda synnerligen flitigt i bruk, min herre.”

“Åh, jag skrämdes av det ni inledningsvis sade, att något inträffat, som hindrat dem att utföra sina nyttiga ändamål”, sade Scrooge. “Jag gläds i sanning, över att höra, att så icke är fallet.”

“Under det intrycket att de knappast ingjuter kristelig glädje till sinne eller kropp i folkets massor”, återtog mannen, “har några av oss inlett arbetet med en insamling för att till de fattiga inköpa kött, dryck och ved; och har vi valt denna tid på året, eftersom det är nu, om någonsin, som behoven är som störst och Överflödet råder. Hur mycket får jag skriva upp Er för?”

“Ingenting”, svarade Scrooge.

“Ni önskar förbli anonym?”

“Jag önskar att få bli lämnad i fred”, sade Scrooge, “eftersom Ni frågar mig vad jag önskar, mina herrar, så blir detta mitt svar. Jag fröjdar mig icke själv under julen och jag har icke råd att roa latmaskar. Jag hjälper till att stödja de verksamheter som jag tidigare nämnde — de kostar mig tillräckligt mycket; och de som har det svårt får vända sig dit.”

“Många kan inte vända sig dit; många skulle hellre dö.”

“Om de hellre dog”, sade Scrooge, “desto bättre att de gjorde det och därigenom minskade befolkningsöverskottet. Dessutom, och Ni får ursäkta mig, men detta är inget jag har några kunskaper om.”

“Men Ni borde känna till detta”, hävdade mannen.

“Det är inte min sak”, svarade Scrooge. “Det är fullt tillräckligt för en man att förstå sina egna affärer och inte lägga sig i andras. Mina upptar all min tid. God afton, mina herrar!”

Eftersom de insåg att det skulle båta föga att vidhålla sin sak, drog sig herrarna tillbaka. Scrooge återvände till sitt arbete med stärkt självkänsla och i ett högre stämningsläge än vad som var brukligt hos honom.

Under tiden hade dimman och mörkret tätnat och personer sprang omkring med flammande lyktor, utbjudande sina tjänster att gå framför hästdragna vagnar för att leda deras väg. Det ålderstigna kyrktornet, vars hesa gamla klocka alltid kikat hemlighetsfullt ner på Scrooge genom ett gotiskt fönster i kyrkväggen, blev osynlig och slog sina timslag och kvartsslag inom molnen, med vibrerande efterklang; som skakade den tänderna i sitt frusna huvud däruppe. Kylan intensifierades. På huvudgatan vid hörnet av gränden, reparerade några arbetare gasledningarna och hade tänt upp en stor brasa i en järnkorg, runt vilken en grupp trashankar — män och pojkar — hade samlats: De värmde sina händer och blinkade inför flammorna. Vattenpumpens kran, som lämnats rinnande, hade tystnat i sitt dystert porlande flöde, vilket förvandlats till misantropisk is. Skenet från butikerna där järnekskvistar med bär lyste i fönstrens lamphetta, fick bleka ansikten att rodna, när de passerade. Slaktares och grönsakshandlares butiker blev till storslagna skämtsamheter; en festlig procession, som det var nästan omöjligt att föreställa sig att sådana trista discipliner som handel och försäljning kunde ha något som helst att göra med. Lordmayorn i det mäktiga fäste som utgjordes av Mansion House, gav order till sina femtio kockar och betjänter att julen skulle firas som det anstod Lordmayorns hushåll; och till och med den allra mest obetydliga skräddare, som han dömt till fem shilling i böter föregående måndag för att denne varit onykter och blodtörstig på stadens gator, rörde ihop morgondagens pudding i sin vindsvåning, medan hans tunna hustru tog barnet med sig ut för att köpa stek.

Nu tätnade dimman och det blev ännu kallare! Bitande, sökande, genomträngande kallt. Om den gode gamle Sankte Dunstan hade kunnat nypa Den Ondes näsa med en aning av dylikt väder, istället för att ha använt mer bekanta vapen, skulle han i sanning ha lyckats betydligt bättre. Innehavaren av en obetydlig, ung, näsa, som gnagts av den hungriga kylan, som hundar gnager på ben, stannade vid Scrooges dörr för att förnöja honom med en julsång, men redan vid de första orden…

“God bless ye, Merry Gentlemen! May nothing ye dismay!”

…grep Scrooge efter sin linjal med sådan kraft, att sångaren flydde skräckslagen, lämnande nyckelhålet åt dimman och den än mer påtagliga frosten.

Till sist kom så stängningsdags även i skrivkammaren. Motvilligt steg Scrooge ned från sin pall, förkunnade därigenom utan ett ord detta faktum till den förväntansfulle skrivaren i sin skrubb, som genast blåste ut sitt ljus och tog på sig sin hatt.

“Ni önskar hela dagen ledigt imorgon, antar jag?” sade Scrooge.

“Ja, om det passar Er, herrn.”

“Det passar icke mig alls”, sade Scrooge, “och det är icke heller rättvist. Om jag skulle dra av en half-crown på Er lön av denna orsak så skulle Ni säkerligen anse Er illa behandlad, det är jag övertygad om.”

Skrivaren log ansträngt.

“Och ändå”, fortsatte Scrooge, “anser Ni inte mig illa behandlad, som får betala för en dags arbete, utan att få något för det.”

Skrivaren anmärkte, att det ju endast rörde sig om en dag om året.

“En dålig ursäkt för att stjäla ur en mans fickor vareviga 25 december!” sade Scrooge medan han knäppte sin överrock upp till hakan. “Men jag antar att Ni måste få hela dagen ledigt. Men var här desto tidigare dagen därpå.”

Skrivaren lovade att komma tidigt och Scrooge steg ut på gatan med ett morrande ljud. Kontoret stängdes i ett enda blink och skrivaren, med skörten på sin vita stortröja hängande över midjan (eftersom han inte ägde någon överrock) gick nedför en backe åt Cornhill till, i slutet på en lång procession, tjugo gånger rundade man den till julaftonens ära, innan han sprang för allt han var värd hemåt, till Camden Town, för att leka blindbock.

Scrooge intog sin lugubra måltid på sitt vanliga melankoliska värdshus; och efter att ha läst alla tidningar och fördrivit resten av kvällen med att läsa sin bankbok, gick han hem för att gå till sängs. Han bodde i en våning som en gång tillhört hans avlidne kompanjon. Det var en dyster uppsättning rum i fil, i en hukande, förfallen byggnad belägen i en gränd, där det hörde hemma så illa, att man knappt kunde undgå att föreställa sig att det måste ha sprungit in där när det var ett ungt hus i världen, medan det lekte kurragömma med andra hus och därefter hade gått vilse och inte hittade ut därifrån igen. Det var nu åldrat och nog så dystert, eftersom ingen bodde i det förutom Scrooge.